Allt växer och frodas, jag begär inget mer

Vi betraktas som nyinflyttade på vår ö. Vi köpte huset 1974. Ni kan tänka er, det är så många som är gamla idag som har minnen av hur de sprang omkring på ön som barn. Det tog många år för mig att försöka förstå de komplicerade släktband som vävts på vår lilla öhalva under generationer. Det är en vänlig ö. Ibland påpekar någon ö-veteran för mig att på gamla Hedemos tid, då var det ordning i min trädgård. Ordentliga rabatter. Odlingar. Hemrörd färg till grindstolparna.

Sen tog de en liten sup på verandan – där det då var havsutsikt – nu låter min granne sina buskage växa upp så högt att jag inte ser havet från verandan på sommaren. Strunt i det - det är så nära ändå och om det nu gör honom så glad att låta häcken växa HÖG just vid min havsutsikt!

Men i alla fall - blommorna, landen ... När vi kom hade ägare nummer två redan låtit det vilda ta över forna prydliga rabatter. Vi är inte heller så bra på sånt. Jag har bestämt att min tomt är en skogstomt, det växer ekar, tallar och de mest underbara björkar. Massor av blommor kommer upp på oanade ställen, blåsippor, blåklockor, klöver och lavendel. Vi har en jättevacker rhododendron och en hel backe med lupiner. Syrenerna slår ut till midsommar. Jag älskar mitt trogna löjtnantshjärta. Jag har planterat om mammas lilla ros från Alnön, nu blommar den hos mig och minner om henne.
Allt växer och frodas. Jag begär inget mer.