Ibland när jag var mycket stressad, mest tidigare med heltidsjobb, familj och så - fick jag panik. Jag sprang hela tiden men hann liksom inte fram. Jag fick tvångstankar om hur jag skulle falla om jag rusade efter bussen. Min inre bild av hur jag föll var så oerhört verklig att jag tappade andan. Det var hemskt. Jag var så jagad av en inre stress jag inte kunde kontrollera och knappast ens benämna. Jag känner ibland symtomen komma igen om jag stressar för mycket, om jag ljuger för mig själv om hur jag mår. Då kommer den där bilden av hur jag faller ...
Det är mer sällan nu, jag tror det beror på yogan. Jag greppar inte över så mycket samtidigt utan går mer in för en sak i taget.
Det är på något sätt som om jag är mer i samklang med mitt inre, med min själ. Jag andas i min egen takt.
Kanske är det så. Jag kopplar detta större lugn, den inre ron, till min yogaträning.
Yoga låter som något jag skulle behöva ibland!
SvaraRaderaJamen visst, jag känner så väl igen det. Och det häftiga med allt är att det där är inget som sker från en dag till en annan, eller särskilt fort. Plötsligt inser man bara att det är så. Det tog mig flera år att inse att jag hade förändrats och att det faktiskt kunde bero på yogan.
SvaraRaderaJa ja Annika, du har INGET att förlora på att prova. Lite tid möjligen, men den får du liksom igen på något sätt. Med råge, törs jag påstå!
Ja jag har samma märkliga upplevelse som Maria av yoga, först var det mer träning, kropp, sedan händer något med själen. Testa Annika!
SvaraRaderaÄr det ok om jag väntar med det till hösten tror ni? Det är på något sätt alltid lättare att börja och fortsätta med något nytt under hösten...
SvaraRaderaOk Annika, jag är också helt bunden till terminer, ny termin, nya föresatser, nya anteckningsböcker...
SvaraRadera