"Min pappa dog för exakt 29 år sedan, 1 april 1980. Han drabbades av hjärtinfarkt, 69 år gammal. Vi talades vid nästan varje dag, jag saknar dessa samtal trots att det gått så lång tid. Ska tända ett ljus till hans minne", så skriver min bror Peter. Jag känner exakt likadant.
Jag minns den dagen med isvass skärpa. Jag var i Paris. Mina barn var i Sundsvall, hos mamma och pappa, men just den dagen var de hos vänner i Loning.
Samtalet om att han så hastigt dött kom från Peter till mig sent på kvällen. Vi körde hem tidigt på morgonen, min man och jag. Jag grät hela vägen från Paris till Sundsvall. Ibland somnade jag. Jag vaknade till och tänkte: "Jag drömde så hemskt att pappa var död."
Sedan insåg jag att det inte var en ond dröm, den var den ledsamma verkligheten. Och jag grät igen.
Så jobbigt när döden kommer so hastigt. Svårt att ta till sig vad som hänt. Min pappa var gammal och ganska svag men ändå, sorgen är så stor efter en älskad pappa. Idag när jag kom hem till mamma kände jag den där stora saknaden. Pappa fattades där i lägenheten, hans stol stod tom. Ja visst kan det kännas som en ond dröm. Kram till dig idag!
SvaraRaderaJag förstår att ni saknar honom, han försvann alltför tidigt.
SvaraRaderaJa, han saknas mig. Men på något märkligt sätt håller vi samtalet igång. När jag tänker på honom är det alltid hans leende jag ser och glimten i ögat. Det är fint att bli ihågkommen så, då lever man. På något sätt. Tack! Ni är gulliga.
SvaraRaderajag hade min egen verklighet. trodde att morfar somnade in i gungstolen, när vi alla andra var på cirkus. Hur jag nu kunde få för mig det?
SvaraRaderaJag sänder också en tanke till morfar i dag. puss.
Jag känner mig verkligen privilegierad som har mina föräldrar kvar, och fasar för den dag de inte finns mer. Fast det är ju inte givet förstås att jag kommer uppleva det.
SvaraRaderaAtt förlora nära och kära ... det är verkligen något av det värsta med att leva, samtidigt som det är rent förunderligt fint att ha fått stå nära andra så mycket att de fortsätter leva i en.
Ja, din pappa hade jag gärna velat träffa Eva! Men glad att jag fick träffa din mamma och lära känna henne lite.
Jag känner igen den där känslan. Min pappa dog den 5 juli 1981, efter en tids sjukdom. Han var då 57 år gammal, jag var 9 år.
SvaraRaderaTrots att "tiden läker alla sår" finns det stunder när sorgen och saknaden blossar upp med full styrka igen (när mina barn, pappas enda barnbarn fötts t ex).
Kram
/Ango