Hur får man igång sitt skrivande om man kör fast? Senaste numret av Journal, Dramatikerförbundets tidning diskuterar det och jag fastnar i en artikel av Sven-Hugo Persson. Han berättar att han tänker på improvisationsgurun Keith Johnstone när det känns motigt. "Be average, var medelmåttig!", uppmanar han. Viljan att tänka ut något bländande originellt och briljant leder till skrivkramp. Tycker du sen att det blev banalt är det bara att ändra!
Så brukar vi tänka i Emma Vall också. I början när vi skrev tillsammans bad vi om ursäkt för våra taffliga förstaförsök. Nu skäms vi inte. Vi vet att det där ganska dåliga stycket ger idéer till det som sedan blir bra. I sidan vi förkastar finns kanske en förlösande replik. Men det gäller att vara modig när man är tre. Att våga visa varandra även om det bara är första utkastet. Ett sådant mod har en förutsättning: Tillit! Kände vi inte tillit skulle vi inte visa varandra. Om de andra dissade och hånade det vi skrivit, förkastade utan att ge alternativ, inte sockrade det sura - skulle vi inte våga, skygg och rädd som man är med det man skriver.
Be average. Det är ett bra råd. Ett sätt att komma ifrån de egna överkraven.
Ja, det håller jag på! "Trägen vinner" som jag har (antingen jag vill eller inte) i mig som ett personligt motto är väl ett slags uttryck för det. Det viktigaste är då inte att vara mest lysande utan att inte ge sig. En medelmåtta som inte ger sig! Och som just därför ibland kan lyckas bli lite mer än så, ja, det känner jag mig som.
SvaraRadera