Vi var så goda vänner. P var som en glad storasyrra för mina barn och fylld av liv och entusiasm. Familjerna umgicks. Mina döttrar var "tärningar" på hennes bröllop. Sen kom det ovänskap in i bilden - och det var inte ens vi som var osams, det var våra män. Men familjerna gled isär och de flyttade iväg från Stockholm. Ibland tänkte jag på henne med saknad och utan all bitterhet, men jag undrade vad det blivit av henne. Det är lättare nu än förut att hitta borttappade vänner om viljan finns. Vi hittade varandra och nu är kontakten återupprättad igen. Idag sågs vi och det kändes som om 19 år var bortsuddade när vi började prata med varandra. Vi kunde prata lika intensivt som förut om det som är viktigt i våra liv. och skratta tillsammans. Vi är vänner igen och jag är glad för det. Vänskap värmer.
Och männen som blev osams - de är ute ur bilden i bådas våra liv.
Härligt att ni funnit tillbaka till varandra igen. Och lite av ödets ironi att båda männen är borta...
SvaraRaderaJa visst är det ironiskt, känns märkligt att tänka på att det blev så. Men vi kände väl solidaritet med våra män - om än den blev missriktad. Det viktiga är ändå att våra vänskapsband fanns kvar, och att det fortfarande var lika härligt att skratta ihop.
SvaraRadera