En fortsättning på föregående inlägg och en fundering. För friheten fanns bara dagtid. Min föräldrar var stränga med kvällstiderna, länge. Som om det farliga hände efter tio på kvällen. När jag var sexton åkte jag på min första resa till Frankrike, betalade själv och mina föräldrar visste ingenting, de föreställde sig ... en språkresa. Det var det men utan vuxet överinseende. Så efter en vecka liftade jag och nyfunnen kompis till Turin från Grenoble. Ja det var mycket som hände den månaden i Frankrike. Så våra barn nu gör väl likadant? Vi skyddar dem vi har tider, vi har hjälmar för nästan allt, vi övervakar och kollar. Sen ger de sig ut i världen, längre bort än jag, världen har krympt. De så beskyddade barnen hoppar nu bungy jump eller fallskärm på obskyra platser. De reser på de mest märkliga sätt och sover på härbärgen som är långt ifrån någon enda hotellstjärna. De lever ett luffande fritt liv - utan hjälm och säkerhetslina kan man säga.
Det kanske alltid är så - kollen är olika i olika tider, men sättet att revoltera och bryta mot reglerna tar sig visserligen olika former men är sig annars ganska likt. Och ju mer vi kontrollerar och stänger in desto starkare blir behovet av att bryta sig ut, flyga själv.
Exakt så tror jag det är. Behovet att bryta sig loss finns alltid där, mer eller mindre stark.
SvaraRadera