Under många år hade jag den mest fasansfulla migrän. I stället för att äta medicin varje dag började jag med taichi. Det var omvälvande. Jag insåg hur mycket jag hela tiden oroade mig för hur allting skulle bli i stället för att vara i mig själv, just då, just där. Det var så befriande med den insikten. Jag förstod också vilken överkravsmaskin jag var, ofta kom migränen när jag just skulle slappna av efter något viktigt. Tack vare taichin försvann min migrän nästan helt och hållet. Efter några års träning hade jag ett helt annat lugn i mitt sinne. Tyvärr slutade jag träna då. Det var ett av mina dummaste beslut.
Jag längtade efter taichi igen, men det blev i stället så att jag började med yoga. Och effekten är densamma. Yogan skänker frid, förankrar mig i nuet, hjälper mig både att slappna av och fokusera mina tankar. Jag behöver inte mäta mig med någon annan, det är också bra för jag är i grunden så tävlingsinriktad fast jag inte vill vara det. Därför är yoga skönt, det är inte ytterligare en prestation som ska mätas. Ja, det här vet många, jag blir bara så uppfylld av hur bra jag mår av både yoga och taichi att jag vill sprida budskapet.
Snutt! Vilken felaktig självbild. Vad skulle då jag tycka? Men konsten är att försjunka i sin egen träning, inte titta på alla omkring. Hålla sitt fokus - då kan man inte snegla omkring sig. Som i livet. Utmana sig själv, tänja kroppen efter sin egen förmåga och häpet upptäcka att man kommer lite längre, lite djupare in i rörelsen och känslan.
SvaraRaderaVig - klumpig? Fram till jag var drygt 40 var min kropp för mig (trots härliga springturer och trots lågt BMI) alltid klumpig, stor och tung. Sen blev den lätt. Känner mig bra mycket smidigare, som om jag fått en mycket mindre och nättare kropp idag än i tonåren när jag dessutom vägde tio kilo mindre (alldeles för lite). Men vig har jag aldrig varit - och kommer aldrig och bli.
SvaraRaderaDu är finfin på den bilden också!