Livet som författare utanför den tysta skrivvrån

I början när vi var ute på författarbesök hade vi ett ett mera inrepeterat föredrag som en livlina att hålla oss till, det funkade inte. Den enda som fungerar är att vara sig själv, öppen för stämningen i gruppen, och använda sig av den kunskap och erfarenhet man förhoppningsvis har. Alltså som att ta ett hopp ner i vattnet och lita till att de simkunskaper man har ska räcka.

Igår mötte Annica och jag sjundeklasser i Eskilstuna under två storsamlingar. Kontrasten är stor mot livet i skrivvrån, tystnaden jag är van vid. Att stå framför en massa elever och aldrig veta hur det ska bli: Är det en tyst och trulig grupp? Är de livliga och pratsamma? Hatar de att läsa, som en klass med ishockeykillar sa en gång? Är stämningen tyst men vänlig eller tyst men ointresserad? Igår var det ganska tyst men vänligt. I första gruppen var det riktigt roligt - det fanns några elever som verkligen ställde roliga och spännande frågor som fick oss att tänka till. Där ivern och skrivlusten lyste om dem. Igår pratade vi mycket om varifrån idéerna till en bok kommer.