Några mycket fredliga män i min omgivning uppvisar ett för mig förvånande stort intresse för andra världskriget. De är inte bara allmänt normalpålästa utan med passionerat intresse läser de sig igenom bok efter bok, med detaljerad information om vad om hände, ser alla filmer och läser ett oändligt antal krigsbiografier, Hitlerbiografier och ser alla tv-dokumentärer om invasionen av Normandie. Jag är inte på det minsta vis fördömande, bara så förvånad. Jag kan nämligen inte alls uppbåda samma intresse för ämnet. kriget var fasansfullt men jag förstår inte fascinationen i att läsa om det gång på gång. Det där har jag funderat över. Igår i DN läste jag en tankeväckande kolumn av Johan Croneman - som ofta skriver intressant och nu faktiskt fick mig att förstå lite mer av deras fascination : "Många förundras över särskilt mäns intresse för andra världskriget"
Och i DN idag, Boklördag, finns ytterligare en artikel om alla dessa böcker om andra världskriget. Jag tror att det är 90 procent män som läser, skriver och filmar böckerna. Jag tror att filmerna och böckerna till 90 procent handlar om män. Jag såg t ex Valkyria med Tom Cruise häromkvällen. Fanns knappt en kvinna med.
It´s a man´s world. Eller har jag fel, jag kanske har missat en massa inträngande kvinnliga skildringar med ett kvinnligt perspektiv på andra världskriget där det till 90 procent handlar om kvinnornas och barnens liv under krigsåren? Kommer egentligen bara på "Sophies val" som är en av de mest ångestframkallande filmer/böcker jag upplevt. Men att läsa om alla dessa krigsherrar... ???
Min sambo är likadan, han tittar på precis ALLT som har med andra världskriget och Hitler att göra. Han läser iofs inte böckerna som behandlar samma ämne men varenda dokumentär, kortfilm, film....det måste ses!
SvaraRaderaHan själv förklarar det med att han försöker förstå hur en enda människa kunde hjärntvätta en hel nation. Sen att hans pappa är tysk, har nog lite att göra med det...och att hans farfar tvingades in i kriget, men desserterade och anslöt sig till motståndarna istället....
Har just pluggat litteratur och filosofi med vår dotter som tar studenten här i UK snart. Kvinnolitteratur om krig var ett av hennes teman. Där finns inte mkt, precis som du påpekar -men Catherine Reillys Chaos of the night bör inte försummas! /Sofie
SvaraRaderaHåller mer. Dock Catherine Reillys Chaos of the night, bör ej försummas!//Sofie
SvaraRaderaFör att förstå det ofattbara, skriver Croneman. Ja, kanske ... Men varför vill då inte kvinnor det i samma grad? Eller är det så att det genus vi formas till av vår omvärld gör kriget mer skrämmande för män, på så sätt att de genom att tränga in i det försöker förstå sig själva, sin mansroll eftersom det mestadels var män som "utförde" det, från Hitler, Göring osv i toppen till soldaterna i botten. En identifikationsprocess och kanske samtidigt en avståndsprocess, att tränga in i detta grymma. Att så många män gjort detta före mig, skulle jag göra detsamma om ... Skulle jag också vara kapabel. Visst begår kvinnor grymheter också, men mer sällan ser vi det i krig, mer som att dessa kvinnor ännu är undantag, att vi kvinnor därför inte behöver försöka förstå (fast vi säkert är lika kapabla under samma förutsättningar) krigets fasor i form av att vara potentiell förövare.
SvaraRaderaI krigsfilmer (dokumentärer likaväl som spelfilmer) identifierar jag mig aldrig med de män som är krigsherrar och förövare – de känns så ofantligt fjärran mig. Däremot kan jag identifiera mig med män i andra äventyrsfilmer. Men i krigsfilmerna är det till exempel en sådan som Sofie som aldrig lämnar mig, som bränner in i mitt blodomlopp. Bara jag tänker på den scenen när hon tvingas välja mellan sina barn mår jag fysiskt illa på riktigt.
PS. Alltså om nästan enbart kvinnor varit soldater och maktfullkomliga galningar i toppen, diktatorer o d så tror jag att det skulle ha varit kvinnor som varit så där fascinerade av krigsfilmer. Och hade männen istället varit hemma med barnen medan bombplanen fällde sina bomber så hade de nog sett på krigsfilmer lite mer som de flesta kvinnor gör idag.
SvaraRaderaTack för tips och synpunkter - så intressant Sofie att din dotter just läst en kurs med det temat. Och Amys tankar speglar precis det Maria säger och som jag också tror på - det finns ingen identifikation för oss kvinnor i andravärldskrigetfilmer. Det är också så märkligt att just det kriget fascinerar männen så. När jag funderar på krig och våld är det närmare till hands för mig att tänka på Vietnamkrigets fasor och att försöka förstå vilken oerhörd kraft som utvecklades i den gemensamma kampen mot en fiende som borde ha varit övermäktig - men som besegrades. Men samma där - jag har inget intresse av de amerikanska generalerna...
SvaraRaderaT hade en period när han läste allt om Hitler! Och nu läser han ju De välvilliga och tycker den är jättebra. Frågade honom vad hans fascination beror på och han trodde själv att det dels handlade om att förstå någonting obegripligt, dels att krig = makt och att makt oftast intresserar män mer än kvinnor. Samtidigt är det krig som byggt upp och raserat civilisationer och det gör dem intressanta. Menade T.
SvaraRadera