En vän blev upprörd över att våldet är så stort i Sydafrika. Som om allt ont bara försvann för att apartheidsystemet i teorin krossades! Jag tänker att det jag hör om Sydafrika påminner mig om Algeriet. Två länder där urbefolkningen drabbats av ett fruktansvärt, obeskrivbart våld från koloniserande västländer. Där den första reaktionen efter befrielsen är eufori, man målar ljusa bilder av framtiden. Men kvar finns fattigdomen, minnen av förtryck, ett våld i samhället som präglats in sedan generationer.
Man har lärt sig genom historien att våldet lönat sig. Maïssa Bey som jag brukar skriva om letar nu i sina böcker rötter till det ursinniga våld som finns i Algeriet där våldet vänts från den yttre fienden till den egna befolkningen. Därför att desperationen är så stor? Därför att våldet sedan sekler varit lösningen som inte är en lösning? Därför att besvikelsen är så stor.
Jag är så rädd när jag hör om det intensiva våld som finns i Sydafrika. Ska den hoppfulla Mandelafilosofin med försoning råda, vinna? Eller är det smygande våldsgiftet kolonialismen lämnat efter sig något som ska sippra in överallt i det nya samhället, förgrena sig och förgifta försöken till uppbyggnad av ett nytt samhälle. Ja bara en morgonfundering.
Jag lånar en bild av Ellen. Just så hoppfulla var barnen när jag var i Moçambique 1976, när hoppet fanns, när man trodde på framtiden och drömmarna inte krossats av yttre våld. När ska deras drömmar om ett liv i fred och en framtid utan våld förverkligas.
Sydafrika, Algeriet, Moçambique, länder där besvikelsen över att de ljusa drömmarna inte blivit verkliga finns, länder där kolonialismens gift är överallt i strukturer som byggts upp under lång tid.
Som liten bodde jag i Senegal. Var tvungen att googla lite och kolla - Senegal beskrivs som en av Afrikas lyckade exempel på nya demokratier. Men det spelar ingen roll - kolonialism är ett elände som det tar tid att reparera.
SvaraRaderaSenegal, så intressant- har du varit tillbaka dit som vuxen? Jag har en nära släkting som just är där och sjunger och träffar sin pappa. Långt från Senegal till Hälsingland...
SvaraRaderaNej, jag har aldrig återvänt. Vi flyttade dit när jag var liten och jag började skolan där. Mina syskon föddes i Dakar. Jag har på senare tid känt mig sugen på att ta med mig T och åka dit igen. Har inte varit i Afrika sedan jag hälsade på farsan när han jobbade i Togo och det är 20 år sedan.
SvaraRaderaJa, det är en bit mellan Senegal och Hälsingland! Ett år när vi firade jul i Sverige kom lokaltidningen dit för att göra ett reportage: "Från +40 till -40 (grader)" var rubriken!
Jag hyser en speciell känsla för den afrikanska kontinenten. Antagligen för att hela min franska släkt har någon form av anknytning dit. Givetvis (och tyvärr) p.g.a. de gamla kolonierna...
Jag skulle ta T i handen och åka om jag var du :), tänk att återse de miljöerna nu, i vuxen ålder, det måste vara så fascinerande. Just på senaste tiden har jag flera mycket olika vänner som varit i just Senegal
SvaraRadera