Egentligen vet jag vad min mamma drömde om när hon gick omkring där och städade och skötte om pappa, min bror och mig. Hon var så skenbart mild och förnöjsam. Men hon längtade efter att arbeta, hon ville ha arbetskamrater. En kort period när jag var tio fick hon arbete på Palms konditori i bröddisken. Hon tog med sig bakelser, bullar och kakor hem och hon strålade. Jag minns det så hjärtskärande väl. När hon fick sin första lön fick vi presenter, Peter och jag. Jag fick blommönstrade trosor och matchande linne och det var otroligt märkvärdigt på den tiden - så snygga saker hade man bara inte. Hon var så glad...
Men min annars så snälla pappa stod inte ut med att inte ha lunch och middag och markservice, trots att hon gjorde allting ändå. Men hon var inte hemma. En fru skulle vara hemma. En mamma också - tyckte Peter. "Det är som ett plåthus när du inte är hemma, mamma", ansåg han och fick livligt understöd av pappa. Jag höll inte med.
Men mamma slutade arbeta.
Och mamma var den som alltid ivrigt sa till mig: "Eva, skaffa dig utbildning, ett eget arbete, egen lön."
Ja, min mamma var absolut lycklig när hon efter alla år (mina äldsta bröder var sexton då och jag åtta år) fick börja jobba lite, deltid, på ålderdomshemmet. Det upplevde jag starkt, gick dit till henne när hon jobbade kvällar och gick runt och satte mig med de gamla och pratade medan hon jobbade, och så hjälpte jag henne att duka frukostmatsalen till dagen därpå. En så undertryckt längtan blommade liksom upp kände jag att jag själv alltid velat arbeta och väl till och med haft svårt att "bara vara mamma" den korta tid föräldraledigheterna varat.
SvaraRaderaJa, jag tror att vi döttrar påverkades mycket av denna längtan som du beskriver så fint, Maria.Jag är glad att min yrkesidentitet var så självklar när jag fick barn att det aldrig fanns minsta tvekan om att jag skulle ha både barn och arbete.
SvaraRadera