"Du kanske borde ha en hund", föreslår många när jag talar om att det kan kännas ensamt på landet. Eller hemma med för den delen. Ofta har jag gäster, släkt och vänner, mina barn som är mina käraste nära. Men häromnatten sov jag illa och förslaget kom igen. Ensam dam med hund? Nej, jag vill inte ha någon hund, ingen katt heller. Det finns bara en hund i mitt liv, vår älskade Shetland Sheepdog som vi hade för länge länge sedan.
Det är inte en hund som saknas i mitt liv. Det är en familj som tumlar omkring nära mig. Men barnen växer upp och mannen måste jag skilja mig ifrån. Mina relationer med mina barn är nära och kärleksfulla, men de har sina liv, drömmar och planer som ibland för dem långt bort från mig (i mil räknat inte i kärlek). När jag var ung var det enkelt, man träffades, blev kär, skaffade barn. Nu är det mina barn och dina att ta hänsyn till, komplicerade familjerelationer, ålder, boende - det ena och det andra även om passion uppstår.
Men eftersom jag önskedrömmer kan jag väl få säga vad jag vill. Och det jag vill - det är någon att dela glädje och bekymmer med, i sorg, i lust, i nöd. Jag tror att det jag saknar mest nuförtiden är just vardagslivet i familj. Det som jag kunde bli så trött på, så trött av. Passion - och vardag. Så som det aldrig kommer att bli igen.
Det vet man aldrig - om man kommer få uppleva passion tillsammans med vardag igen. Jag tror visst att det kommer ske. Kanske inte exakt som det var förut, men på något annat underbart sätt!
SvaraRaderaMen visst, det är längtan efter drömmen som gör det stundtals svårt.
Det kanske inte blir som det varit men det kan bli lika bra ändå! Passion och vardag - det var fint beskrivet. Och varför skulle det aldrig bli så igen?
SvaraRaderaLäste för några år sedan en intervju med Viveca Lärn som berättade hur kärleken drabbade henne med full kraft när hon träffade sin nuvarande man Sverre Sjölander. Hon hade då varit skild i många år och nästan gett upp drömmen om en ny kärlek.
Som min mamma brukar säga: det gäller att affirmera och tro på att man kommer att få det man önskar.
Ja ni har så rätt och jag tänker också så när jag inte tillfälligtvis faller ner i ett svart hål. Jag är ju optimistisk för det mesta men samtidigt otålig. Valspråket Allt nu är nog mitt. Tack söta Jenny och Annika, ni muntrar upp mig!
SvaraRaderaSom den eviga optimist jag är så tror jag på kärleken - passionen och vardagen.
SvaraRaderaNågonstans finns den och om jag känner, affirmerar (din mamma har så rätt Annika) och ser tecknen så tror jag också att den kommer en gång till innan jag dör.
Saknade efter kärnfamiljen blir dock påtagligare när barnbarnen kommer... tänk att få att upplevt sina barnbarn tillsammans med mannen som är deras "riktiga" morfar eller farfar.
Mycket tankar som kommit och gått under årens lopp och många svarta hål som krupits upp ur... men trots allt finns den alltid runtomkring oss... den STORA kärleken.
Pia, jag blir glad av din kommentar och känner precis igen mig. Det stora nederlaget skulle vara att sluta hoppas!
SvaraRaderaJag som inte känner dig men får ett oerhört varmt intryck av din blogg och person är helt övertygad om att du en dag står där. I het passion och trygg vardag.
SvaraRaderaHej anonym! Låt oss hoppas du har rätt. Jag längtar fter någon att dela både vardag och passion med.
SvaraRadera