Jag blev skjortärms- och kragpresserska för att kunna åka till Frankrike

"Att stryka är ett bra sätt att känna sig som en bättre människa", skriver Klimakteriehäxan på sin roliga blogg. Jag stryker nästan aldrig, men när jag gör det tänker jag alltid på ett av mina första sommarjobb efter första året på gymnasiet. Jag ville ju till Frankrike, men hur skulle jag få pengar? Jag blev skjortärms- och kragpresserska på IMA-tvätten i Sundsvall på ackord. Varje morgon vandrade vi till jobbet klockan kvart i sju. Pappa och jag slog följe. Tvätten var en annan värld. Kvinnorna där var ofta ensamstående med barn.
Jag som dittills känt mig ganska fattig insåg att det var jag inte när de bara skakade på huvudet åt mig som skulle göra något så lyxigt som att åka utomlands för mina pengar. Och de tyckte det var fantastiskt med att pappa och jag promenerade tillsammans til jobbet och pratade med varandra om allt mellan himmel och jord.
Deras liv var så tuffa, jag fick höra så många historier om män som stuckit, svikit slagit, bedragit. Det tunga jobbet på tvättinrättningen gav det som var mycket pengar för mig, för dem var det knapp överlevnad. Det var varmt och slitigt och svettigt när det var högsommar utanför. Jag har aldrig glömt dgarna på tvättinrättningen när minst 500 skjortor per dag skulle ångas, pressas, strykas och jag som yngst desutom skulle hinna fixa kaffe mellan pressningarna åt alla.

Efter fem veckor åkte jag till Grenoble för pengarna och blev alldeles vansinnigt kär i Sydney med de brunaste ögon jag sett. Men det är en annan historia.