Det känns som om ett stråk av vemod passerade över landet i några dagar. Skakade om oss och fick oss att fundera på våra liv.
Jag kom att tänka på mina retreater. Den första, i Sigtuna ledd av Lisbeth Gustafsson, var extra viktig. Det var strax efter skilsmässan. Min älskade mamma hade dött. Jag kämpade så för att bara orka. En retreat några dagar, bara tystnad och tankar, låter vilsamt. Jag hade ingen aning! För när orden försvann, när jag kom dit och träffade en liten grupp människor och vi teg och reflekterade och mediterade ihop - då kunde jag inte värja mig mot sorgen.
Jag insåg hur mycket jag bygger upp min identitet med ord. Orden skyddade mig, jag presenterade en bild av mig och höll fast vid den i mitt vanliga liv. Då kunde jag luta mig mot den bilden och känna mig stark och orädd. Men nu fanns ingen bild. Bara tystnad.
Ingen visste vem jag var. Det visste inte jag heller, upptäckte jag. När jag inte kunde hålla fram den där bilden så kom tårarna. För jag var så fruktansvärt olycklig. Jag grät mig igenom precis hela retreaten. Grät vid frukost, lunch, middag. Skrev de mest sorgliga dikter. Det var fruktansvärt och det var så nyttigt. Det var som att riva bort slöjor från mitt sinne som dolde mitt jag just då. Bortom ord jag målat upp om hur bra allting var fanns en rädd liten människa som sörjde så mycket i sitt liv. Paradoxalt nog blev jag starkare av den vistelsen, den var början på en väg till något annat. Inte tillbaka. Till mig själv snarare.
Hej Eva!
SvaraRaderaJag tänkte lägga in mig som följare av din blogg men hamnade separat med namn och allt. Det var ine meningen! Ta bort det om du vill. Mig gör det inget, jag tycker ju att din blogg är intressant och jag berörs av allt du delar med dig av! Intressant detta med orden som skyddar (ang retreaten).
Johanna, jag blir glad om du följer min blogg så klart. Jag följer din och är så oerhört imponerad av all din kunskap och av hur generöst du delar med dig av dina skrivar- och författartips.
SvaraRaderaJavisst är det intressant hur man själv bygger en bild av vem man är och får panik när bilden rasar ihop och visar någon annan än man själv trodde!
Hej Eva!
SvaraRaderaIgår var en vemodig dag för mig, en sån dag när ensamheten kändes tung fastän jag är van vid den och också tycker om den.
Men i morse vaknade jag tidigt med känslan av lycka som man ofta känner bara av att leva rätt och slätt, att känna hur härligt det är - att bara njuta av andetagen till exempel.
Drack kaffe på sängen, slog upp balkongdörren mot koloniträdgårdarna och fåglarna.
Fram på förmiddagen satte jag mig framför datorn - mest för att se om mitt längtans hus med bäck och vinbärsbuskar på tomten dykt upp någonstans. Men av en slump (nästan i alla fall) hamnade jag på din blogg. Världen är full av överraskningar, vi lever alla i samma värld, men en som är full av allas världar, som din "Eva Swedenmarks värld". Den gjorde mig ännu gladare. Tack - och hoppas du får en fin dag och sommar!
Bernt Lindgren
Känner igen just detta om hur vi skyddar oss med våra ord. Och just därför är retreater så bra, där har vi inte detta skydd. Därmåste vi se något annat hos oss själva, vilket kan leda till både sorg och glädje. Minns den retreat jag bevistade i V-bottens fjällvärld. Jag fann en stor, stor glädje inom mig. Det bubblade under hela retreaten, glädjebubbel. Underbara dagar.
SvaraRaderaJag har bara varit på retreat en kväll, om nu det räknas. Det var nog så svårt, men oh - så skönt efter ett tag. När den första ivern att hela tiden dela med sig av det man upplever och tänker går över, upptäcker man hur skönt det är att behålla tankarna för sig själv. Jag var inte i samma sorts tillstånd som du förstås, vi har helt olika upplevelser. Men jag kan tänka mig att prova en längre retreat nån gång, nästan så jag längtar efter det! Jag tror man ser allt klarare om man inte pratar sönder det.
SvaraRaderaKanske har jag mod att åka til en retreat en gång till för att känna glädjen du talar om Eva! Och Maria - vi som lever i en värld så full av ord, visst mår vi bra av tystnad, av att vända oss inåt ibland.
SvaraRaderaBernt, tack för dina fina rader. De värmer. I den ensamhet man lever i finns varma röster som når fram och fyller ens dag med glädje. Hoppas du får en fin sommar du också och att du finner ditt längtans hus!
Jag har hört andra som berättat hur bra retreat varit för dem.
SvaraRadera"Ett stråk av vemod" - ja, sommaren kanske är lite vemod också, mitt i glädjen...
Sjukhuskyrkan på min arbetsplats brukar med jämna mellanrum anordna retreater för personalen och jag har flera ggr varit väldigt lockad att delta... men det har alltid kommit annat i vägen. Vet inte om detta har varit ett skydd för mig som verkligen har så innerligt svårt för att vara tyst... tror dock att jag skulle må bra av det.
SvaraRaderaKanske, kanske blir det av snart!