Folk har bott länge på min ö. De som är pensionärer idag lekte som barn på ön. De har en viss äganderätt i sin attityd, helt vänskapligt - ändå förstår man att man inte riktigt räknas.
Det finns en familj som byggde hus här för kanske 25 år sedan - de kallas fortfarande i folkmun för nybyggarna.
"Ja hur länge är det ni har haft ert ställe...?" frågar de.
"Vi köpte 74", svarar jag.
Det är en ganska ansenlig tid. Men de rör inte en muskel i ansiktet.
"Jaha ja", svarar de. "Ja, jag minns ju Hedemos, som hade stället före er. Fin trädgrd hade de, många land. De brukade blanda linoljefärg till grindstoparna varje år. Måla dem vita."
Vi har bara en grindstople kvar. Den andra ruttnade bort. Den som finns kvar målade Elin och jag i våras för första gången. Den blev fin.
Det finns ingen ovänlighet i kommentarerna, bara en slags självklar tillhörighet sam jag aldrig kommer att uppnå. Mina barn kanske? De har ju varit på ön sedan de var nyfödda medan jag invandrade hit som vuxen.
Visst är sånt märkligt? Det var det som var så skönt med vår semesterby - alla köpte samtidigt, alla var nybyggare. Men nu, snart 10 år senare, finns redan en liten skillnad - den mellan dem som var med från början, och dem som köpte senare. Jag säger fortfarande om nya, namnlösa, grannar "de som köpte Bengt och Monicas stuga". De köpte för fyra år sedan...
SvaraRaderaBot och bättring lovas härmed!
Man lever delvis i det förflutna, när jag går runt i Sundsvall säger jag: Vi går till affären där Dahlmans låg, eller Bevés, eller Frans Pettersson... de affärerna stängde väl på sjuttiotalet kan jag tro1
SvaraRadera