Om man så skrivit 27 böcker eller just börjar skriva sin första så är det ensamhetskänslan man aldrig kommer ifrån. Det är obönhörligt. Det är du och datorn. Det finns inga genvägar. Det är du som måste fylla din berättelse med ord, blåsa liv i dina personer.
Det finns många konkreta råd om hur man ska planera sin tid, boka in luncher och träffar för att undvika ensamheten.
Men till syvende och sist är man ensam ändå och det händer mig att jag panikbokar in saker att göra bara för att ha en ursäkt att fly från den ensamhet vid skärmen som jag ändå längtar till.
Johanna tipsar om engelska bloggar som berättar om vad man ska tänka på innan man börjar skriva sin bok. Jag fick mig några igenkänningsskratt till exempel hos Alexis Grant som är journalist, resenär och vill bli författare.
Nu är jag ju själv redan författare även om det tog lång tid innan jag släppte mitt heltidsjobb. Men det här gäller forfarande:
" Writing is lonely. Never in a million years did I expect to miss going to work every day. But I do. I miss wearing heels! There’s no one to talk to in my home office. I’ve done my best to seek out other writers, friends who offer feedback and help me think out the next step in my book or in my life. But when it comes down to it, at least at this stage of the book-writing game, it’s really just me and the screen."
En medarbetare har begärt tjänstledigt nästa vår och sommar för att kunna förverkliga sin dröm - att skriva och hantverka, leva ett konstnärsliv i Skåne. Jag undrar om hon är medveten om vilken kontrast det blir mot hennes liv idag, om hon kommer att känna sig ensam, om hon får någonting gjort? Men jag antar att det är bättre att våga språnget än gräma sig för att man aldrig gjorde det.
SvaraRadera