Ingenting kan som musik förflytta omkring mig i tiden. Jag har installerat Spotify på min dator och fick för mig att lyssna på Alphavilles Forever young. Vet inte ens varifrån impulsen kom. Men i ett huj kastades jag tillbaka till Frankrike. Det måste ha vari i mitten av åttiotalet. Vi hade bilat under natten från Bretagne. Elin låg i baksätet och var litet sjul pch pynkig. Ellen och Emil halvsov. Strax innan Paris köde vi in på en mack. Det var tomt och ödsligt men över hela mackområdet dånade Alphavilles Forever young. Den satt kvar i våra huvuden när vi körde in i Paris. Klockan var kanske fem på morgonen. Det var ingen trafik. Kent körde vår bil uppför Champs Elysées, där det anars är trafikkalabalik.I mitt minne är vi ensamma och i mitt huvud finns Alphavilles sång. Forever young.
Och nu så långt efter när jag sitter på ett hotellrum i Göteborg kan sången kasta mig rakt in i minnet, rakt in i den stämning som rådde, av kärlek, förväntan. De tre små barnen. Vi vuxna som log mot varandra.
Så fint Eva! Tänk att musik, och då särskilt vissa låtar, kan etsa sig fast så att de återskapar fina minnen från förr.
SvaraRaderaFör mig är Forever Young en låt som jag dansade tryckare till i uppehållsrummet (som det kallades på den tiden) på ett skoldisco i mellanstadiet.
Hej Jenny, ja jag älskar mina minnen till msuik!
SvaraRaderaMin frus kusin är gift med Marion Gold. Sångaren i Alphaville. I december har de en spelning i Prag för att fira att det är 25 år sedan de slog igenom. Jag vet, lite "Jag mötte Lassie"-varning men ändå...
SvaraRaderaAnders! Sånt är kul :)
SvaraRadera