Mer om mig och skrivandet
▼
söndag 27 september 2009
Mer melankoli än mingel denna gång
Igår kväll hade jag inte minsta lust att gå till Park. När jag läste bloggkompisarnas Victors funderingar och Jennys inlägg om krattande förstod jag precis. Jag blir så oerhört stressad av att vara på mässan denna gång. Jag längtar efter att flumma och fundera och det gör man inte på mässan. I stället lyser över hela Bok och Bibliotek en slags idé om att för att vara lycklig ska man vara lyckad. Jag knycker tanken från Ann Heberlein som tillsammans med Karin Johannisson hade ett oerhört intressant samtal om melankoli på seminariet "Själens mörker nu och då" Jag ska omedelbart beställa Johannissons bok Melankoliska rum. Det var nog ingen slump att det var ett av de få seminarier jag drogs till och jag ångrar mig inte. Det gav mig en stund av eftertänksamhet och allvar och jag inser att jag har ett stråk av melankoli i mig just nu. Så får det vara.
melankoli ar underbart!
SvaraRaderamorker ar lycka.
jag sager som den fina dikten av....vem du nu var...
Var inte radd for morkret for ljuset vilar dar.
Du ser ju inga stjarnor dar intet morker ar
osv, underbar!
ellen
Fining! Tack för de orden. Vill vara hos dig.
SvaraRaderaDikten finns även som psalm (nr 797) och den fortsätter: I ljusa irisringen du bär en mörk pupill ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.
SvaraRaderaKram!
Den psalmen vill jag ta vara på och sjunga! Jag känner igen så mycket av det du skriver Eva. Tack för att du delar med dig av dina tankar! Just det där om att det finns en idé och likställdhet mellan lycka och lyckad.. det är så tröttande och jag förstår då att du söker dig till mer allvarliga rum där det finns mer möjlighet att få kontakt med sitt inre och innerligheten.
SvaraRaderaTusen tack Eva för fortsättningen på raderna, det är så fint, jag säger som Anne, jag vill ta vara på de orden.
SvaraRaderaAtt få kontakt med innerligheten, med sitt inre, det känns allt viktigare för mig precis som för dig, Anne. Det ger livet mening.