Eva, du är inte åldersadekvat! sa en man jag släppte in ett kort tag i mitt liv. Det var menat som en komplimang men jag blir mest trött på att allt ska vara så kopplat till ålder. Erkännas kan att jag inte tänkte på det så mycket förut, men åldern blir påtagligare när man lever ensam, i alla fall för mig. Eller i alla fall för en kvinna? Jag fick höra synpunkter när jag träffade en man en tid som var en del år yngre än jag, så dumt! Det var väl vårt val.Han hade nog ändå rätt, den där mannen, i att jag är åldersförvirrad. Jag skriver mina ungdomsböcker och känner igen och upplever många av de känslor jag skriver om och minns dem . Ibland är jag ung, ibland gammal. Hur gammal jag rent faktiskt är - är faktiskt av underordnad betydelse. Nog känner vi alla unga gubbar och synnerligen vitala kvinnor i "un certin age" som fransmännen säger. Det är inte siffran i passet som räknas när det gäller hur ungt sinnet är.
När vi såg en teveserie om kvinnor i karriären häromdagen, Ellen och jag, insåg jag att jag såg på de kvinnliga huvudpersonerna i serien, inte som yngre än jag, utan som vuxna, medan jag är någon slags tittare i obestämd ålder. Ser jag Vänner är jag absolut jämnårig med Jennifer Aniston. Hur känner ni er? Blir ni också jämngamla med henne?
Jag är definitivt jämnårig med Jennifer! I vår familj bryr vi oss inte så mycket om ålder: pappa är 30 år äldre än sin hustru (de har varit tillsammans i nästan 20 år nu), syrran är 11 år äldre än sin sambo (de har två barn ihop) och har var dessförinnan tillsammans med en man som var 11 år äldre (de har ett barn ihop), min mamma var i många år tillsammans med en 13 år yngre man... Klyschan att ålder bara är en siffra stämmer verkligen in på vår familj!
SvaraRaderaJag har inte följt Vänner så noga men jag är alltid jämnårig tror jag med de jag ser på. När jag t ex ser Topmodel identifierar jag mig med flera, det är väl helt otroligt! TV- och filmmediet kanske har denna förmåga. Och det tror jag inte bara jag, medelålders och med trivselvikt gör, även 80-åringar tror jag identifierar sig så. Man är alltid ung inombords. Den man var i gymnasiet. Så tycker i alla fall jag. Det yttre bilden stämmer inte längre med den inre. Kanske därför som jag inte tittar på jämnpriga eller äldre män. Eftersom jag är tjugofem (inombords). TV- och filmmediet kanske har denna förmåga.
SvaraRaderaKänner mig oftast, och har nog alltid gjort, mest jämngammal i böcker, filmer osv, med riktigt unga (barn i sisådär 11-årsåldern) och äldre (såna som ska föreställa gamla). Fast ... egentligen, det kan vara alla sorter, alla åldrar, alla kön osv, bara de kanske bär nåt av mig i sig eller vice versa. Och jag har känt mig rätt lik genom åren, som samma person, som bara har fått lite nya erfarenheter. Men de har egentligen knappast förändrat mig i grunden.
SvaraRaderaJag älskar Friends -och Jennifer Aniston. Det sista veckorna innan min dotter åkte till Barcelona, hade vi en liten ritual; vi köpte ngt gott och satte oss ner till Friends reprisen kl 5 varenda dag!
SvaraRaderaSå, jag tänker särskilt på henne beträffande Friends. Själv känner jag mig inte som Jennifer A. Ska fundera lite på vem jag lätt idenfierar mig ... Tycker dock att det låter härligt att identifiera sig med henne:)
Tankarna går till transaktionsanalysen, som ju illusterar hur vi som vuxna bär på både ett glatt och ett ledset -ibland sårat barn inombords. Det glada är ju med all sin nyfikenhet,lekfullhet och äventyrslystnad en ljuvlig tillgång; må den sidan aldrig falna!
Den sårade sidan kan ju däremot lätt bli till bitterhet. Den kan förmörka nuet i onödan, likt ett par kladdiga solglasögon.
Att bära med sig på en Jennifer Aniston inombords måste ju vara en tillgång!
Vilka härliga svar!Ni ger mig så många infall. Din familj låter underbar, Annika. Mer sånt!
SvaraRaderaOch Johanna - oj vad jag känner igen mig i det du säger om att den inre bilden inet stämmer med den yttre.
Guldkorn - jag tror du är dig - och kommer att vara - ganska lik!
Sofie! Vi gör likadant min dotter och jag innan hon reser iväg, ser Friends eller Grey´s. Myser ihop i soffan med varandra. Det är intressnt att fundera på sitt inre barn - det ger mig många tankar det du skriver. Jag har nog ändå ett tillitsfullt och glatt barn som tar överhanden. Måste tänka mer på det.
Jag har försökt tycka om Friends, verkligen gett serien en chans, men den har inte fastnat hos mig. Fattar helt enkelt inte vad som är så bra med den, men däremot så kan jag hålla med om att jag identifierar mig med både romanfigurer och filmroller, och det gäller inte bara personer av mitt eget kön. Just nu läser jag en bok om en ung manlig journalist som befinner sig på äventyr i Tokyo, och när jag läser så ÄR jag den personen. Det är ju det som är det häftiga med litteratur, konst och film, att man kan leva sig in i andra människors öden och tidevarv.
SvaraRaderaDet får mig att tänka på boken och filmen En geishas memoirer, som var skriven av en äldre icke-japansk herre bosatt i New York. Jag har inte läst boken ännu, men sett filmen, och han har ju verkligen lyckats med att leva sig in i hur det var att vara en ung och fattig flicka i ett dåtida Japan.