Jag är långt tillbaka i mina tankar. Jag nystar i en tråd som för mig bakåt, till min farmors unga dar. När jag börjar tänka på något jag vill skriva om hittar jag pusselbitar på oväntade ställen. Jag letade ett tyg och hittade längst in i garderoben min farmor Jennys handbroderade linnegardiner. De är så vackra. Varför ligger de glömda i ett skåp? Jag släppte allt annat och satte upp gardinerna i mitt sovrum. De är gula, jag har inte så mycket gult men just nu börjar mitt sovrum hitta nya färger, guld, midnattsblått och polerat brunt, det blev vackert med de gula gardinerna som min farmor, död sedan en evighet men levande i mitt minne, broderade en gång.
Verkligen jätte vackra! Tänk att brodera allt detta...
SvaraRaderaForna tiders flitiga händer som aldrig vilade...
SvaraRaderaVäldigt fin tråd att spinna berättelser av!
SvaraRaderaJust detta att aldrig vila. Förut skulle vi kvinnor alltid ha för händer, brodera, stoppa, skura, laga mat, hämta vatten. Jag tror att vi skriver på samma vis, du och jag Eva, Vi är aldrig göralösa, som vi säger i Västerbotten!
SvaraRaderaSant, göralösa äro vi icke. Skämmes, tänker jag om jag sitter på blanka dan och inte GÖR nånting. Mamma kunde tillåta sig se på teve på eftermiddan om hon stickade samtidigt. Vilket arv vi har.
SvaraRaderaOtroligt vackra gardiner! Härligt att Du satte upp dem och gav liv åt dem igen... för att inte tala om att de gav liv åt Ditt fönster. :)
SvaraRaderaJag märker att jag boar in mig i mitt nya sovrum med saker från min familj, farmors gardiner, faster Elsas skrivbord, det är något jag letar efter. Tack Pia! Visst var det för synd att låta gardinerna ligga i ett skåp!
SvaraRaderaOch sannerligen Victor, i ens egen historia finns de trådar vi kan spinna vävar av
Varje gång jag återvänder till mina förmödrars möda så känner jag en ovanlig närhet. Dina gardiner och bilden på din farmor måste göra dig till ett stolt barnbarn.
SvaraRaderaEva, det är så, och det känns viktigt att förmedla minnet av dem till mina barn. Min yngsta dotter har aldrig träffat sin morfar, men hon känner honom ändå på så många sätt och det är jag så glad över. De lever så länge som de lever i våra minnen.
SvaraRadera