Nu lilla mamma tänder jag ett ljus för din varma själ

Min bloggvän Eva i Jämtland skriver så fint om hur det känns på hennes älskade pappas födelsedag, den första sedan han gick bort. Idag tänder jag ett ljus för min mamma. Det är hennes födelsedag idag. Det var sju år sedan hon lämnade mig. Hennes död var väntad och den var lugn. Hon somnade in därför att hon ville somna in, tror jag. Det var som om lät sig själv stanna upp och slippa ett liv som blev alltmer förvirrat för henne. Det är sju år sedan, jag tänker på henne varje dag. Jag pratar med henne i mina tankar. Jag minns henne, alltid ler jag, om än vemodigt, när jag minns henne, hon var en god själ och en varm människa. Barndomsbild ovan, min bror Peter, mamma och jag.

Sorgen i början efter en älskad människa sliter i ens hjärta. Nu efter några år har jag försonats med den, mer än sorgen efter min pappa som rycktes bort mitt i ett energiskt liv, oväntat, som mitt i ett inte avslutat samtal. Men båda finns hos mig. Jag hade den mest märkliga upplevelse när jag var i Indien för några år sedan. Hela tiden kände jag intensivt att min mamma var med mig. När jag åkte minitaxi svindlande snabbt genom gatorna i Bangalore, när jag var hos sömmerskan. Det var som om en liten gestalt fanns vid sidan av mig, en glad liten gestalt dessutom. Låter det flummigt? Ja det kanske det gör, men jag skrattade för att det var en så märklig och ovanlig upplevelse.

Nu lilla mamma tänder jag ett ljus för din varma själ.