Igår hos Thi, den sömmerska vi köpt kläder av, var det två amerikaner som kom in, högljudda, bräkiga. De prutade på det mest vulgära sätt jag hört, det fanns en sådan överlägsen obehaglig ton i deras prutande, snacka om att vara nedlåtande och riktigt obehaglig för att vinna några dollar på de fula byxor de ville sy upp. Deras min av en småaktig triumf när de fick ner priset två dollar fick mig att vämjas.Det är ibland en underlig känsla att befinna sig i ett av världens fattigaste länder på besök som jag. Som turist. Det märkliga med Vietnam är att man ser väldigt lite fattigdom. Det är frapperande med viljan till utveckling, företagande, framåtskridande. Och jag kan se många yttre tecken på att välståndet ökat under de år jag rest hit. Hundarna är väl ett exempel, under våra första resor fanns knappt en hund. Jag tror man ansåg hundar som en onödig lyx att ge mat till. Nu är det ganska vanligt. Man ser det på att det finns saker att köpa.
Men det finns mycket som inte är synligt för en främmande. Jag vet för lite om hur skolavgifterna ökat, hur kostnaderna för sjukvård drabbar de fattiga. Första gången jag var här var allt sådant gratis. Nu vet jag inte men jag tror ett marknadskonomiskt tänkande tagit över och satt prislappar på skola och sjukvård. Det finns många inhemska rika. Det innebör säkert också så många inhemska fattiga.
Det där minns jag från Sri Lanka också, att turisterna skulle pruta ner redan så bottenbilliga priser. Bara för att, liksom. Det är väl det som blir både knepigt och intressant när man stannar på en plats en längre tid, man börjar lära sig se lite med lokalbefolkningens ögon.
SvaraRaderaJag vet flera gånger då jag hört mig själv börja pruta så helt onödigt. Då skäms jag. Det finns ju olika prutningskulturer också, här är det ofta ett mer lågmält diskuterande kring priset, inget man skriker ut högt i hela affären. Jo, jag tror också att ens syn förändras när man stannar länge och tar till sig det mer vanliga livet.
SvaraRaderaJag kände likadant när vi var i Goa. Där satt jag och prutade på för mig otroligt billiga varor. Bara för att det skulle vara så. Jag var dock respektull och artig. Skränighet har jag svårt för.
SvaraRaderaJa det är lätt att tappa perspektivet på sakers värde. Det blev en sån tydlig bild av kulturkollision också med de högljudda prutande amerikanerna och den mycket diskreta vietnamesiska kvinnan. Obehagligt faktiskt och man får sig en tankeställare.
SvaraRadera