När jag frågade vad ni vill ska finnas i ert hem när ni kommer tillbaka efter en lång resa svarade Maria ett gammeldags tjockt handskrivet brev. Brev är härligt. Men jag blir lika glad för brev i min mail. Under flera år har jag nästan varje dag fått brev från någon jag tyckte om, kärleksfulla, roliga, omväxlande mail. Ibland skickade vi dikter till varandra, ibland små funderingar eller bara kärleksfulla ord. Ända sedan 2005 har vår mailväxling pågått, tusentals mail. Men avskedet fanns inbyggt i vår relation och nu är det den stunden. Avskedets stund. Magin försvann, sköljdes bort av andra ansvar och av vardagens rutiner. Ibland öppnar jag den mailen men det är tomt i min inbox. Jag känner en saknad, en sorg kanske. Men jag vet också att det var så det skulle bli.
Det kunde inte bli på något annat sätt.
Så vackert: "avskedet fanns inbyggt i vår relation". Tänk om vi vågade tänka på det lite oftare, för avsked är i själva verket inbyggda i alla relationer. På så sätt skulle vi kanske bättre ta vara på många av dom, relationerna.
SvaraRaderaJa vad lätt det är att man tar sakernas tillstånd för givet, som att allt bara ska fortsätta. Min skilsmässa lärde mig att ingenting är självklart. Jag trodde vi skulle leva lyckliga ever after....
SvaraRaderaÅh, det här påminner mig om en daglig mejlbrevväxling jag hade för tio år sedan. Den pågick ganska exakt ett år, ett utdrag av den finns publicerad i antologin Den nya familjen. Vi var bägge två ensamstående mammor som hade träffats på en skrivarkurs, hon bodde i Värmland och breven gick varje dag emellan oss. Det tog slut för att vi båda plötsligt träffade någon och inte längre var ensamstående. Flera gånger har vi båda försökt ta upp det hela men det är helt omöjligt, det går inte. Jag är väldigt glad för den brevväxlingen och önskar att jag återigen hade någon att brevväxla med, mitt liv skulle behöva det idag.
SvaraRaderaJane, det är något speciellt med brevväxling, man säger så mycket som man kanske aldrig säger IRL, kommer djupare, tycker jag.
SvaraRaderaJa, vi var så öppna mot varandra, dessutom var vi roliga, i alla fall tyckte jag hon var väldigt kul,och jag att ofta och skrattade åt dråpligheterna (och jag minns att skrattade åt mina egna brev också flera gånger medan jag skrev dem).Så himla kul (nu ska jag leta upp vår lunta "Hur har du det?", måste läsa den igen, ibland skulle jag vilja ge ut hela den redigerade versionen på 250 sidor)
SvaraRaderaJust den där magin.. att den man skriver till får en själv att lyfta och bli roligare, mer spirituell, mera djupsinnig, det tycker jag är så fantastiskt. Jag hade en vän som var sån, vi hade den effekten på varandra att vi båda blev roligare i varandras sällskap, det gnistrade liksom. Sånt är härligt men kan också vara farligt, rätt som det är blir det en absolut feltändning oh allt brinner upp. Kanske? Men det kanske är värt det.
SvaraRadera