En gång under många år var det jag som var Flickan i Fönstret. Det känns länge sedan nu. Jag undrar ibland varför jag stannade så länge. Det var så klart för att inom redaktionens väggar var allt perfekt, jag och Maria och Annica. Vi tre! Och Lottie, världens bösta layoutare. Så mycket var bra. Men till slut trängde bruset förstörande in från en förbundsexpedition där tystnaden och rädslan hela tiden blev allt större. Där man slutade prata md varandra och beslut som gällde alla togs bakom sängda dörrar. Det blev omöjligt att göra den tidning vi ville där. Kom jag att tänka på när jag serden här bilden av flickan som hytter åt mig när jag fotograferar.
Hujeda mig, ja ett sånt företags klimat är kusligt men tyvärr allt för ofta förekommande. Till slut stänger man mer eller mindre av för att orka med och då får man börja fundera över om man över huvudtaget kan vara kvar, när det inte går inte att andas längre.
SvaraRaderaVacker bild annars. Ha en bra helg.
Hej Mahi! Ha en bra helg du också. Jag tycker också mycket om just den bilden. När man inte kan andas längre på ett arbete eller i ett förhållande, då måste man gå. Annars återstår bara långsam kvävning.
SvaraRaderaJag känner igen dina beskrivningar på pricken. Vilken tur att ni tillsammans fann nya vägar att använda era talanger. Vi gillar att läsa Emma Valls böcker här vid älvens strand.
SvaraRaderaVilken briljant associationskedja! Fin, hjärtesorglig historia, Eva! Alltför vanlig tyvärr. Tur för alla bokläsare - unga som vuxna - dock att du fick mer tid åt bokskrivandet!
SvaraRaderaLåter som en församling i Svenska Kyrkan :) Du gjorde helt rätt som lämnade den organistationen och blev din egen. Låt kreativiteten flöda, utan smussel och fiffel bakom stängda dörrar! Fin bild!
SvaraRaderaJag verkligen är kär i denna bild!
SvaraRaderaAnnika, jag blir också så glad av den bilden.
SvaraRaderaMmm Eva, en av mina fd chefer sa att Svenska kyrkan var en av de värsta arbetsplatser hon förhandlat med i ett av sina tidigare liv ... hmm -- men hon drog fel slutsatser då som inte gjorde tvärtom själv som chef!
Jag är glad att jag skriver och är min egen chef, Victor.
...och ännu konstigare och kallare har det blivit...
SvaraRaderaMaria! Visst är det sorgligt. Och märkligt att det får fortgå.
SvaraRadera