Plötsligt idag i skolan mindes jag den SYO-konsulent som tittade kritiskt på mig när jag sa att jag ville bli journalist. Det var på gymnasiet. Sedan log hon och skakade på huvudet:
"Men Eva, du vet att en journalist måste vara tuff och ha vassa armbågar, du skriver bra, men jag tror det är bättre för dig att bli lärare i franska."
Vilken dödsdom. Tur att jag hade min egen diskussion i huvudet. Där sa jag: "Jag ska visst bli journalist, jag ska allt visa dig. "
Hon såg bara min yta, en blyg liten tjej med drömmar som var för stora för henne. Jag är så glad att jag stod emot henne, att jag höll fast vid min dröm.
Vad visste hon om mig? Ingenting. Det är så jag tänker när jag ser unga människor idag. Jag vet att det finns massor av drömmar, förhoppningar, tankar om framtiden bakom deras ibland slutna ansikten. De drömmer så mycket mer än de vågar visa. Precis som jag.
Det är tur att jag inte trodde på min SYO i Sundsvall....
Tur att små flickor har egen vilja. Det tänker jag ofta när jag träffar alla ungdomar idag. Tänk vad gott kloka syokonsulenter kan göra, och hur fel det kan bli. Drömmar om framtiden de ska omhuldas. Tur att du har en stor egen vilja.
SvaraRaderaDet mest positiva med att vara ute i skolor och prata det är just att peppa dem att tro på sina drömmar!
SvaraRaderaHade en franskalärare på gymnasiet som missförstod mig hela tiden, och det hade inget med franskan att göra. Jag fick en 2:a i slutbetyg till trots att jag skrev en svag 4:a på "nationella provet". Hm... Hade god lust att skicka henne en kopia på mitt fina diplom då jag klarade Alliance Francais galant ett år senare!
SvaraRaderaBeatrice - det borde du ha gjort! Tänk vad minnena sitter i av oförrätter man uplevde i skolan, det var väl för att man var så utsatt och försvarslös.
SvaraRadera