I en månad har jag mått så bra i det varma Vietnam. Dessutom har jag varit så lugn och lycklig. Sorger att bearbeta lämnade jag hemma och vågor av aggression som kändes ända bort dit lämnade mig oberörd. Men vad är detta med att komma hem – och bli sjuk. Jag vaknade i natt med feber och hosta och skyller på en vilt hostande kinesisk man som stod vid datorn bredvid mig i Singapore. Det är november och jag avskyr att vara sjuk. Vill det sig riktigt illa snöar det väl också i morgon. Ändå känns livet bra.
Det jag funderat över mycket i Vietnam är sorg och svek och att avsluta. Jag har skrivit på det temat och jag känner mig visserligen nu fysiskt lite svag men ändå psykiskt stark. Jag vet att beslut jag tagit har varit de rätta. Anne utan e frågar så fint på sin blogg varför den som är starkare inte kan hjälpa den svagare att släppa taget. Det är en fråga att fundera mycket på. När släpper man taget? Jag tror jag släppte vid rätt tidpunkt.
Det känns skönt, det du skriver. Jag blir intresserad av vilka beslut det är du har tagit, och hur de kommer att påverka ditt liv. Så målmedveten du känns!
SvaraRaderaMaria, jag låter nog bara målmedveten när jag efter mycket grubblande kommit fram till hur det måste bli. Innan dess - ja då är jag nog både vacklande och förvirrad. Och lite sorgsen. En ganska lång relation gick mot sitt slut, så var det.Så är det.
SvaraRaderaJag har ju precis genomgått just det också, och det är svåra beslut att ta, särskilt om det som i mitt fall gäller ett förhållande som rinner ut i sanden, men egentligen varit bra ändå. För mig känns det också bra nu, jag är piggare och trots att det känns förvirrande så tror jag det blir bra när jag hittar en ny riktning att gå i.
SvaraRaderaMatilda, många gånger har jag inte vågat släppa taget, ibland måste man det och jag tror det ger kraft. Att hålla kvar av gammal vana när magin inte finns blir fel.
SvaraRadera