Det är hemskt när missmod och missnöje som ett gift sipprar in i ens sinne och förstör.
Helt förvivlad blir jag över många människors missnöje med den egna kroppen. Antingen är man för smal men det värsta är om man är för tjock. Och att vara tjock - det är verkligen en definitionsfråga. Femtiotalets vackra Fröken Sverigekandidater skulle idag utsättas för hårda bantningskurer och personliga tränare när fröknarna är tio centimeter längre men väger tio kilo mindre. Men vad är det som så gödslar detta missnöje i vårt samhälle. Vad är det för bitterhet och missnöje som får fäste. Varför måste vi klaga så? Ja jag vet att jag kastar sten i glashus, jag är en del av detta jag med. Man ska liksom vara missnöjd, är nästan lite dum om man är nöjd med det man har och med hur man ser ut... det finns ju alltid något att ändra.
När jag var ung var utseendet som det var. Man kunde förbättra lite men ändå fanns en slags acceptans. Idag när allt är möjligt att förändra gror missnöjet och vi bli aldrig så vackra som vi vill. Vad dumt allt det här är.
Varför kan jag inte se mig omkring och vara nöjd, varför alltid drömma om mer, bättre, större upplagor, mera fame - när allt egentligen är bra?
Varför kan jag inte lära av min söta mamma som faktiskt var nöjd med sitt liv och sitt utseende hela livet. Hon bättrade på lockarna med papiljotter och målade ögonfransarna men när hon var långt över sjuttio såg hon sig i spegeln i sin rosa basker och såg riktigt belåten ut. Och hon var jättestolt över sina vackra ben. Hon accepterade den hon var och hur hennes liv blivit och var en lycklig människa, tror jag. Jag borde ha lärt mig mer av Gulli om acceptans och förmågan att se lyckan i det lilla.
Ja jag var ju inte lite på det här i mitt senaste inlägg. Jag är också missnöjd stundvis men stundvis blir jag så trött på alla gnälliga människor. Tyvärr har jag en mor som är så fruktansvärt missnöjd, med allt. Hon var det innan pappa dog men är det ännu mer nu. Mitt goda humör får sig ofta en törn när hon ringer. Vad fint det låter med din glada mamma!
SvaraRaderaJa jag blev inspirerad av ditt inlägg om att få vara smal eller tjock eller hur man vill. Min mamma tillämpade acceptans - men baksidan av det var ibland att hon inte bad om hjälp när hon faktiskt behövde det. Det ger mig fortfarande dåligt samvete så lång tid efteråt att jag då inte fanns där så mycket som jag borde... Som sagt, det är inte lätt att hitta lagomläge!
SvaraRaderaMin bror sa något tidigare i höst som jag tänkt en del på. Nu för tiden vill vi alltid att något ska hända, vi är aldrig nöjda med att ha det som det är, eftersom vi blivit så vana vid att tänka att stillastående, vardag, att ha det som igår skulle vara tråkigt och något negativt och att förändring är lika med nåt kul, bättre, utveckling till det bättre.
SvaraRaderaMen så var det inte för så väldigt länge sedan. Då var ofta stillastående, vardag, att man åtminstone hade det som igår ofta riktigt bra, något att glädja sig över. Förändring var då snarare alltid lika med katastrofer av något slag, som missväxt, sjukdomar som dödade nära och kära, huset som brann ner med hemlöshet som följd osv.
Inte vill jag ha tillbaka känslan av att katastrofer hela tiden lurar om hörnen, realistiskt nära, och inte bara som skrämsel i media (som vi bombarderas med men allt mer sällan själva i realitet råkar ut för). Klart att det är bra att kunna förutsätta att man ska ha det tryggt, vara frisk, osv, men lite av glädjen inför detta så fantastiska stillastående vardagslivslycka vore inte så dumt. Sedan tidigt i höstas skriver jag ner en glädjesak varje dag som denna dag gett mig. Det kan vara ett sätt att fokusera sina tankar om de vill flyga iväg i missnöje.
Håller helt med om vad du skriver, Eva. En av de barndomsväninnor som jag just träffade i Sthlm fick mig att skratta -vi har alla fyllt femtio i år, och den ena väninnan konstaterade muntert att "det är ju toppen att bli femtio -man blir fulare men känner sig liksom snyggare!". Det ligger ngt i det. Vi gick alltid och jämförde oss med andra när vi var yngre. Nu skröt vi över våra egna friska tänder! Man omprioriterar en aning, blir tacksam för sådant som man tidigare tog förgivet, tycker du inte?
SvaraRaderaUnderbart att vi trycks på samma förlag, du och jag. Vilken ära för mig! Jag såg att Håkan köpt en ny tryckmaskin. Jättefint!
Visst är det så att vi är missnöjda, när jag inte ha ångest så är jag inte missnöjd - då är jag så fantastiskt lättad och glad. Jag tror inte att alla som är missnöjd har ångest men många saknar nog kontakt med sin innersta kärna sitt själv - Om vi har fått blomma ut och fått varit precis som vi är i barndomen så tror jag att vi blir mer nöjda!
SvaraRaderaKram Anne
Jag har gått från att vara rastlös och missnöjd till det motsatta. Människor som alltid gnäller orkar jag inte med, de dränerar mig på energi. Visst förstår jag att inte alla har det lätt men gnället är själadödande.
SvaraRaderaGuldkorn: Förnöjsamhet var inte ett ord jag gillade förut, jag såg det som passivitet, men det ligger faktiskt något positivt och varmt i det tycker jag nu. Att värdera det man har.
SvaraRaderaSofie: När jag ser på gamla kort där jag tyckte att jag såg hemsk ut men nu tycker att det var väl helt okej ... jämfört med vad kan man undra? Det är också lustigt hur man flyttar fram positionerna när det till exempel gäller att bli äldre. Jag tycker jag och mina kompisar nu har en sådan förmåga att skratta åt livets inverkan på oss - som du och din kompis med tänderna!
Anne: Det känns verkligen hur du letar efter ditt inre barn och upprättar kontakt med henne. Det är klart lättare att acceptera och gå vidare med en omgivning som varit tillåtande och där man fått blomma ut, det är ett fint utryck!
Annika: Enegitjuvar som gnäller och verkligen tar ens tid och dränerar en måste man vara på sin vakt emot. Jag tycker boken Energitjuvar - känner du till den? Lärde mig mycket om att sätta gränser.
Intressant att läsa kommentarerna, det där med att förändringar kunde innebära katastrof förr t.ex. Jag tror att "gnäll" absolut är något man ska ta på allvar, alltså inte omgivningen utan den som gnäller, och har lyckan att ändå reflektera över det. Därför att gnället är vad jag tror nedpressade känslor, alltså man försöker hantera sina oönskade känslor med intellektuella resonemang och tvång. Oönskade känslor är till exempel avundsjuka, rädsla, ilska, sådant vi ofta tidigt lärt oss inte är önskvärda känslor, som ska döljas, helst elimineras för gott. Om vi ser oss själva som ett väder inser vi att alla känslor finns där av en anledning. Blir vi sårade, blir vi ledsna, blir vi hotade blir vi rädda och avundsjuka är ett suveränt tecken till oss om vad vi borde kämpa för att uppnå, alltså erkänna känslan och se vad vi kan göra för att uppnå det. Och det är ingen bedömningsfråga vad vi borde känna eller hur mycket. Jag tror att för att eliminera gnällighet gäller det att bara att erkänna känslan när den kommer, inte döma sig själv eller säga att man inte borde utan leva genom den. Det tar ofta mycket kort stund, jämfört med att försöka tränga bort den, vilket vi sällan lyckas med och istället känner oss eländiga, och sedan kan vi gå vidare och känna den där glädjen. Allt det här har jag själv upplevt, genomlevt.
SvaraRaderaIntressant Jane! Mitt eget missnöje/gnällighet har jag också lärt mig hantera, ofta behövs utifrån bara en vänlig puff från barnen till exempel. Men hur hantera andras gnällighet? Det är svårt. Kan man inte lätt bli medberoende till någon som är missnöjd/gnäller jämt och gnälla med? Jag vet att man kan det och man får ha olika strategier för att förstå och inte fastna i gnällfällan.
SvaraRaderaJo, man kan absolut bli indragen i andras gnäll, det gäller att förstå att dennes problem inte är dina, du kan ge råd, om personen ber om det, men lösa problemet måste personen oftast själv. Jag har märkt att det bästa för gnälliga personer är att bara lyssna, aldrig ge råd eller försöka bota, ofta är det just att bli hörda i precis den eländighet de känner som behövs. Sedan kan de bättre gå vidare. Prova.
SvaraRaderaJag håller helt med! Det är den strategi jag numera använder. Så mycket bättre än att försöka överbevisa dem om att de egentligen har det bra som jag gjorde förut.
SvaraRadera