TV4 Söndagsmorgon ger mig idag en känsla av ångest och misslyckande fast det borde vara tvärtom. En forskare har skrivit en bok om hur man når framgång, säkert en hedervärd bok om både yttre och inre framgång. Han sitter i rutan och pratar om hur man ska samla familjen varje fredag och prata om veckans guldstunder. Vilken bra idé, tänker jag, synd att mitt liv inte går i repris. Vad klok jag skulle ha varit då. Sen får jag jättedåligt samvete. Hur var vi som föräldrar egentligen? Så oförberedda, så spontana, så upptagna av våra egna liv. Jag försöker trösta mig med att jag trots allt är en livsoptimist som vill se det ljusa i tillvaron. Men genast minns jag någon annan klokis i något annat program som säger att jag förtränger det mörka som också måste få finnas.
Oh människa! Det är inte lätt, man gör sitt bästa, försöker jag tänka. Ändå finns den där gnagande känslan i mig av misslyckande när jag lyssnar - ofta får sådana intervjuer mig att tänka: Varför kan inte mitt liv gå i repris?
Jag vill gärna veta: Är jag ensam om att att känna så inför alla goda råd? Denna förlamande känsla av att jag borde ha vetat bättre?
Intressant att du tar upp det här. Jag minns inte på vilken blogg vi pratade om det här lite nyligen, att det börjat resas fler och fler protester mot s.k. självhjälpslitteratur och pepptalk, just för att det oftast inte får folk att må bättre utan precis tvärtom.
SvaraRaderaDu är bra precis som du är Eva och har gjort ditt bästa. Reflektera ska man göra, regelbundet, det handlar om att ta ansvar för sina handlingar, men jag tror det finns en fara i att söka livsråd för mycket utanför sig själv. Jag vänder mig inåt, mediterar, stillar mig, eller bara lyssnar till folks berättelser, inte råd utan deras livshistorier och vardag. Livsråd det tar jag bara emot i mycket specifika situationer då jag verkligen vill höra någon annans syn på saken. Viktigaste vägledarna är inte de som talar om hur man ska leva, utan de som föregår med gott exempel. Den allra bästa vännen är den som kan lyssna och bekräfta utan att ge råd och den som kan berätta utan att undervisa, tycker jag!
SvaraRaderaAlltid, alltid har jag velat vara en bättre mor och en bättre människa. Det hör ihop tror jag i alla fall. Jag är helt säker på att jag inte alltid har gjort mitt bästa. Samtidigt har jag fått lära mig av erfarenhet att de dagar då jag känner mig som mest misslyckad inte hjälper, varken mig eller familjen. Men jag kan inte ta till mig människor som tror att de har hittat lösningen, hur man ska vara som förälder.
SvaraRaderaGoda råd kan vara en tröst ibland. Min bästa tröst var när barnens förskollärare, det är tre år mellan barnen så de hade samma ansvariga, sa en dag på Ica:" Vilken tur att flickorna har er som föräldrar." Det har jag kunnat tänka på i svåra stunder.
Fin historia Eva, en sån replik skulle jag också ta till mitt hjärta.
SvaraRaderaOch Jane, jag håller med dig. Det är verkligen handlingen som bekräftar ordet, vad man gör, hur man förhåller sig till andra är så viktigt. Som du säger: vägledare som i handling visar hur man kan leva.
Jag tror att det är många som jag som känner en stor trötthet över alla dessa råd, precis som du skriver, Matilda. Det blir så hurtigt och förenklat. Ändå kan råden sticka som nålar i mig, fast jag vet...
Självhjälpsböcker och program är rätt så meningslösa eftersom vi alla är unika individer med unika livssituationer och därmed lösningar på problem. Det enda jag tror på är att älska sina ungar så mycket man kan, vara där för dem när de behöver det samt fasta mat- och sovtider! :)
SvaraRaderaJag tror som du Annika! Kärlek är det viktigaste. Du är expert på ditt eget barn, läste jag i någon föräldrahandbok. Det tog jag till mig!
SvaraRadera