Millennieskiftet var också såhär gnistrande kallt och vitt och isigt. In till stan skulle man, till fyrverkerierna, alla människor vällde in. Jag också. Mitt hjärta var tungt. Jane berättar så fint i sin blogg att hon just mött den stora kärleken då. För mig var det precis tvärtom, det var då jag insåg att den stora omstörtande kärleken i mitt liv frusit till is. Symboliskt nog hann vi inte ens fram till varandra vid tolvslaget, vi stod i varsin ände av Gamla stan. Och så förblev det. Is skilde oss åt, kyla, förlamande vit snö. Åh det tog lång tid för mig innan isen kring mitt hjärta började smälta igen. Jag frös in i själen. Millennieskiftet för mig det är stor isande sorg.
Så bra att allt nu är annorlunda. Jag ser det nya decenniet an med tillförsikt. Mina nära och kära finns omkring mig i min fina stjärnfamilj. Mitt hjärta är inte fruset, blodet pulserar, varmt och rött.
Tänk att även jag minns precis den nyårsaftonen! Jag ville så gärna åka in till milleniumfirandet i stan och se fyrverkerierna men fick inte exet med mig. Han gick och lade sig istället. Jag skålade in det nya året med barnen som var små då och min mamma. När de sedan också hade gått och lagt sig satt jag ensam kvar, tittade på "You've got mail" på videon, grät och längtade efter kärlek i mitt liv. Hemskt.
SvaraRaderaHemskt Annika, jag känner så igen den känslan av längtan. Men allt kan vända. Nu har du kärlek i ditt liv. Det är så fint!
SvaraRaderaMillenium= kallt. Promenad på ön med fackeltåg till kyrkan. En fin kväll. Högtidlig. Numera känns inte denna afton så högtidlig längre. Traditionerna har förändrats och vi har blivit tröttare, på något vis.
SvaraRadera