"Men just Maja Lundgrens slut är som sagt särskilt intressant. Jag är faktiskt fascinerad över hur lite det har diskuterats. Det är inte alltför svårt att se att det handlar om manlig makt och nätverken som upprätthåller dem i Maja Lundgrens bok. Och i slutet manifesteras just den makten, hur den tränger in i kvinnors liv – ja till och med deras kroppar. Jag vill inte avslöja exakt vad som händer, men påstår att den scenen är central för att förstå boken. Och ändå: tystnad. Det känns ganska typiskt. Istället har man nästan bara fokuserat på det faktum att hon namnger vissa män. Och det kan man ju diskutera. Men jag har läst hela Myggor och tigrar. Och jag tycker att det är en synnerligen skarpsynt kritik av hela det intrikata registret som manlig makt manifesteras på. " skriver Elin på sin alltid läsvärda bokblogg.
Jag läste Myggor och Tigrar och fortfarande kan jag lätt återvända till den där skräcken i slutet av boken. Den där ordlösa fasan, innan jag förstår fullt ut vad som verkligen händer. Så otroligt bra beskrivet, så upprörande att det sker.
SvaraRaderaJa så är det verkligen, men det var som om den insikten skymdes i skrivandet om vilka kända människor hon skrev om med namn. Och Elin formulerar bokens kärna så vasst och bra, tycker jag.
SvaraRaderaJa, jag är nog inte insatt tillräckligt för att ha några åsikter om saken, jag minns bara berättelserna om hennes liv i huset i den italienska gränden, hennes promenader på förbjudna områden, hennes iakttagelser av livet i den del där hon bodde. Beror nog på att jag inte rör mig i svenska kulturkretsar och inte vet i detalj vad som sker eller vilka folk är direkt. Det var motbjudande att läsa om förtrycket i de kretsarna men för mig betydde namnen inte så mycket att jag minns dem, minns bara sekvenser där hon bemöttes av tystnad, maktspel på redaktioner etc etc. Som att höra talas om jetsettare, en plats jag inte känner till.
SvaraRaderaOch Jane, precis så kommer hennes bok att läsas en gång när alla de där namnen är glömda. För det viktiga är inte namnen utan det självupplevda intensivt skildrade förtrycket. För min del tycker jag det är synd att hon hade med namnen och lät detta skymma berättelsen, men jag tror hon skrev vad hon måste skriva. Och du har ju gjort den rätta läsningen, inte den skvallerblaskeläsning recensenterna - många i alla fall - utsatte henne för.
SvaraRadera