Mina mesta gråtböcker vilka är det? Kom att tänka på det när jag läste Michelle Magorians senaste, för så mycket som jag grät när jag läste Godnatt Mr Tom är det nog sällan jag gör. och jag är ändå en riktig gråterska. Jag hade allvarliga problem när barnen var små och jag skulle läsa de sista kapitlen i Mio min Mio eller Bröderna Lejonhjärta för dem. Min första enorma gråtupplevelse var Barnen från Frostmofjället. Jag ville vara ensam när jag läste den och det är svårt med fyra personer i en tvåa. Så jag låste in mig i badrummet på natten och läste och grät.
Är ni också gråtare/gråterskor? Vilka är era största bok-gråt-upplevelser? De jag skrev om nu är mina spontana, jag ska tänka lite till mer, men berätta för mig: Vilka böcker får dig att gråta?
Anne på grönkullaböckerna... när de är som mest gripande, och så gråter jag av sentimentala skäl, av något annat förutom det som händer i böckerna. Kapten Jims död i "Drömhuset" eller när Jem kommer hem från kriget i "Lilla Marilla" och hans hund Måndag som har väntat på honom på stationen sedan kriget började ser honom stiga av tåget... Det får mig att gråta t o m när jag skriver om det. //JEnny
SvaraRaderaEva, har upptäckt att du har jag har samma smak och gråtit till samma böcker...
SvaraRaderaHar du några böcker du gråtit till nu i vuxen ålder?
Kramisar Kim
jenny! ja Anne på Grönkulla såklart, jag har just bestämt mig för att läsa om dem1
SvaraRaderaKim! Mest gråter jag när jag läser barnböcker jag är så ogarderad då. Men t ex Sophies val var fruktansvärd att läsa! Jag ska fundera på flera, så ofta som jag gråter borde det finnas massor! Dock grät jag inte på sista sidan av min favoritbok Borta med vinden för jag visste ju att Rhett skulle komma tillbaka, eller hur?
Jag har nog aldrig gråtit när jag läst en bok, men jag läser ju inte så mycket skönlitteratur, mest blir det faktaböcker. Däremot gråter jag ofta till musik, jag kan bli hur uppriven som helst!
SvaraRaderaMusik får mig också att gråta, Leonard Cohen har jag gråtit mycket till, opera får mig alltid att gråta. Filmer när någon dör, då gråter jag. Böcker oj - jag är nog en riktig gråterska!
SvaraRaderaDet är så många så jag kan inte rabbla upp alla. Sist jag grät när jag läste en bok var slutet på Boktjuven.
SvaraRaderaJag gråter gärna till en film, men varken musik eller böcker kan beröra mig till gråt, måste jag erkänna. Tacka vet jag en riktig snyftarrulle!
SvaraRaderaEva, det är så mycket som får mig att gråta, nästan varje dag. Oftast är det hjälpsamhet, för fem minuter sedan grät jag när läste efterlysningen ur "I skuggan av Tingsten" i DN om att hon tackade den som hjälpt henne med hennes mamma då hon full hade rasat ihop ute för 35 år sedan.Jag kan börja gråta om någon håller upp en dörr, jag gråter varje måndagkväll runt 21.40 när de hittar varandra i "Spårlöst", jag gråter när jag ser en kort bit ur en förlossning på teve. Jag gråter lite då och då när jag läser böcker och när jag läste på en restaurang en gång rann tårarna ner i glaset jag böjde mig ner emot väldigt djupt för att det inte skulle synas att jag grät.
SvaraRaderaMio, min mio var den första bok som jag grät till. Den andra var Allersromanen Barn 312. Nu senast var det Farväl till Berlin av Christopher Ischerwood,(Cabaret). Jag har gråtit till Anne på Grönkulla, till många av Anna-Lisa Wärnlöfs,(Claque)ungdomsböcker. Jag har t o m gråtit efter att ha läst några av de sorgligaste breven mellan systrarna Mitford.(De tar aldrig slut. Faïzas bok ligger här och väntar.) Rörd blir jag hela tiden.
SvaraRaderaJag har märkt att Gunnel Beckmans, Tillträde till festen, fortfarande får mig att snyfta. Och Sven Wernströms böcker om Trälarna. Lättrörd. Så känner jag mig när jag läser sorgliga böcker i alla fall.
Jag håller med i fråga om dina egna bokval men vill för egen del också nämna två helt fantastiska böcker av Lisa Tetzner, "Barnen i 67an" och "De skeppsbrutnas ö". När jag läste dem för mina barn, fanns det partier där jag hade svårt att hålla rösten under kontroll.
SvaraRaderaMusik får mig att gråta, filmer också, även tv-program. Men aldrig böcker! Visst är det märkligt?
SvaraRaderaJag älskar att läsa era svar. För mig är det så självklart att gråta när jag läser böcker att jag trodde alla gjorde det, så inne kan man vara i sin egen värld. Jag gråter ju till och med när jag skriver mina egna historier. Men självklart tacklar man sorgliga saker på olika sätt! Det visar era svar. Tack för dem!
SvaraRaderaMen Matilda, Annika och Maria - ni verkar mer bli rörda av musik och film. Det är så spännande att fundera på hur olika vi reagerar!
Eva - klart jag grät när jag läste Boktjuven!
Eva Granne - javisst Barn 312... vad jag minns den. jag är verkligen också lättrörd. Jag menar synligt lättrörd, de som inte gråter kanske ändå gråter i sitt hjärta?
Och Enn, Lisa Tetzner så klart. Hur kunde jag glömma att nämna Sotarpojken!!!
Jane, Spårlöst absolut! Känslosamma artiklar, böcker - jag minns när jag läste tredje delen av Annika Thors förnämliga serie om de judiska systrarna som kom till en ö i havet under kriget - jag grät så mycket på tåget att jag var glad över mitt långa hår att dölja mig i!
Ja, flera av de nämnda har jag gråtit till. Var gång jag läst Godnatt mr Tom för mina barn. Och Annika Thors kommer jag ihåg att jag läste på tåget och tårarna bara rann.
SvaraRaderaJag kan också läsa en artikel i tidningen på morgonen på bussen, tunnelbanan eller pendeln och mina ögon fylls på och det gör ont i bröst och mage.
Värre tycks det bli för varje år också, som Jane härovan skrev, det finns så mycket som får mig att gråta. Men inte bara av sorg utan även av annat. Jag är numera klart lättrörd, till så väl film som böcker. Dock inte till musik. Om jag inte redan är ledsen och sätter på något som harmonierar med hur jag känner det. Men även bilder, både foton och målningar kan locka fram mina tårar.
Böcker fick mig att gråta oftare när jag var liten, men det kan ju bero på böckerna jag läste. Det var mycket Anne på Grönkulla även här, och Kulla-Gulla, en miljon hästböcker, Maria Gripes alla böcker. Rötter läste jag i tonåren, den har etsat sig fast. Men starkaste bokgråtminnet är nog ändå Skriet från vildmarken. För ett par somrar sedan läste jag Kärlekens historia av Nicole Krauss. Det slutade med att jag låg och grät på stranden i Nice :)
SvaraRaderaJag grät som liten och gråter som stor när jag läser sorgliga barnböcker. För ett tag sedan roade vi oss på min och andras bloggar med att visa bilder just från stranden i Nice från olika tidsperioder, nu tänker jag på dig, gråtande på samma strand! :)
SvaraRaderaKrillan:
SvaraRaderaJag gråter när jag läser böcker och ser på film, men aldrig när jag lyssnar på musik. Sorgligaste böcker för mig har varit barn- och ungdomsböcker, både när jag läste dem själv och när jag läser för barnen: första och sista kapitlet i Bröderna Lejonhjärta (mycket svårt att läsa högt), Emil när Alfred får blodförgiftning i tummen, Anne på Grönkulla (Matthews död, Walters död och Jems hemkomst från kriget), God natt mister Tom och Lovestory är några jag minns så här på rak arm.
Filmerna är fler och jag är väldigt lättrörd, men det här är några av de värsta: Borta med vinden (jag låg på golvet framför biofåtöljen tillsammans med min kompis och grät), I taket lyser stjärnorna (såg med min dotter och fick behärska mig lite mer), Ömhetsbevis och Den engelske patienten.
Hej Krillan! Måste erkänna att jag inte ens sett I taket lyser stjärnorna, det räckte så väl med bokens sorg. jJg är ambivalent när det gäller Borta med vinden - slutet klarar jag men det finns ett annat sorgligt avsnitt med Scarletts och Rhetts dotter jag bara inte kan se på film. Jag går ut - undvikande beteende!
SvaraRaderaSista kapitlet i Edward Tulanes fantastiska resa grät jag mig genom tills barnen suckade, himlade med ögonen och sa: Men läs, mamma!
SvaraRaderaCormac McCarthys Vägen var än värre - en riktig hulkupplevelse, och jag vill INTE se filmen. Vill ha min egna, inre bilder (hur groteska en del av dem än är) i fred!
Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio är säkra kort fortfarande om jag vill gråta. Gellert Tamas De apatiska är nog min senaste gråtupplevelsebok. Och då grät jag både av sorg och ilska. Men precis som Annika får oftare filmer mig att gråta. Senaste gråtfilmen är Milk med Sean Penn.
SvaraRaderaIbland när jag går på pressvisning av en film, Victor, ser alla så oberörda ut när filmen är slut. Undra om recensenterna lärt sig att inte gråta på pressvisningar eller om det är så oerhört bra på att hålla masken när ljuset tänds. Själv tar jag aldrig mascara på ögonfransarna när jag går på bio. Bra knep men kanske inte så aktuellt för dig? :)
SvaraRaderaHar noterat samma sak, Eva. Nej, mascara använder jag inte så ofta. :) Men på de flesta pressvisningar kan man ju sitta rätt avskild från de andra. Jag gillar inte att sitta bredvid folk jag känner som avkräver en ett omdöme efteråt när man ska recensera en film eller teaterföreställning heller. Den allra värsta pressvisningen jag varit på var när jag skulle se den amerikanska filmen "Jakten på lycka" med Will Smith. Den handlar om en man som lever på gatan med sin son i USA och försöker kämpa för att behålla ett anständigt liv, han pluggar och jobbar och jagar härbärgesplatser. När jag såg den var det i en salong full av stojande ungdomar, som inte alls verkade beröras av filmen. Och det gick inte att komma undan dem. Fick sitta mitt ibland dem. Och själv satt jag och grät och grät när stråkarna drog igång när det var fullt på härbärget och pappan och sonen fick traska vidare för att försöka hitta en offentlig toalett att sova på.
SvaraRaderaJag är som Du Eva, väldigt gråtmild. Jag gråter till böcker, film, musik och till och med gripande TV-program ibland.
SvaraRaderaEn av de senaste böckerna jag grät till var Sebastian Faulks "Fågelsång". Som ung läste jag Kulla-Gulla-böckerna och grät ofta när jag läste dem.
Senaste filmen jag såg som jag grät floder av var Lasse Hallströms "Hachiko" och där var nog inte ett öga torrt i salongen.
Ja, gråtmild är nog rätta ordet!
jag håller med om Anne på Grönkulla och Godnatt Mr Tom. När jag läste Borta med vinden som liten blev jag helt förstörd.. Jag smågråter ofta, men de där riktigt sorgliga böckerna minns jag inte riktigt. Joyce Carol Oates Dödgrävarens Dotter var en sådan. Och Joan Didions Ett magiskt år av tänkande. Och grät jag inte rätt mycket till Åsa Linderborgs Mig äger ingen också...
SvaraRaderaElin, jag satt på min lilla terrass i Goa och läste Åsa Linderborgs fina bok och grät väldigt mycket.
SvaraRadera