När ljuset tänds och visar mina tårfyllda ögon

Temat böcker och tårar var engagerande. Nu är det så många olika kommentarer på det inlägget att jag måste få ta upp en som Victor och jag skojar om just nu - men lite på allvar är det! Vi brukar någon gång gå på pressvisningar av filmer (ja var och en för sig alltså, inte tillsammans). Jag har ofta tänkt då att alla är så coola - om man med cool i detta sammanhang mer menar oberörd. Det är nästan aldrig någon som gråter och folk reser sig upp med vanliga ansikten och går ut. Jag tycker det är jobbigt att gråta på bio. Jag tycker inte om att ljuset tänds över mina tårdränkta kinder. Jag tar för säkerhet skull aldrig maskara på mig när jag går på en sorglig eller möjligtvis sorglig film - man kan ju aldrig veta vad som sätter igång känslorna. Det som är bra med pressvisningar eller bio mitt på dan är att man kan sitta ganska ensam och gå helt upp i filmen. Jag har kompisar som pratar om filmen vi ser medan filmen visas... det är svårt. Jag vill verkligen sitta i min lilla bubbla och gå in i filmen, uppleva den. Men att plötsligt prata kanske också är ett sätt att distansera sig från känslor man inte klarar av? Är man ironisk är man ju inte lika gråtbenägen, kanske?