Man lever mitt i ett nu av arbete, små barn, ett kaos av plikter, hämtningar, lämningar - jag vet precis, jag var där.
Just nu satt jag och tittade på bilder från våra resor när barnen var små. Vi var på den franska ön Noirmoutier en sommar, där boken jag skrev idag om bland annat utspelar sig och jag ville hitta bilder. Jag hittade fantastiska bilder av mina barn på stranden, lyckliga bilder av mig och mannen när vi stå med högar av ostron vi köpt av grannen och jag försjönk i minnen, så lyckliga minnen.
Vad roligt vi hade när vi stuvade in barnen i bilen och bara drog iväg. Det enda vi visste var att det fanns en ö som hette Noirmoutier. Det fanns en bro dit men vid ebb kunde man köra på havets botten, den vägen försvann när floden dånade in igen, när havet lade sig över vägen. Den vägen hittade vi. Vi åkte trygga på havets botten, mannen, jag, våra tre barn, till en paradisö. Nä, jag har inte kraft att scanna in bilder idag.
Jag var lycklig då. Hur lycklig visste jag inte. Jag vet det nu. Måste man uppleva lyckan i det förflutnas perspektiv för att riktigt omfatta den? Hur futtiga blir inte de saker jag på den tiden irriterade mig över. Vi hade ju allt. Nu vet jag det. Så, njut av tiden ni har med era små barn. Ni anar inte nu, mitt i stoj och stök, hur fort den går. Hur den plötsligt är bilder i ett album och minnen. Och hur ni tänker att den tiden var kärlek. En tid att vara intensivt närvarande i.
Väldigt fint beskrivet det där om att åka trygga på havets botten till en paradisö.
SvaraRaderaJag har ju inga barn som du vet, men glömmer ändå ibland bort att nu är nu. Så tack Eva, för påminnelsen om att njuta av nuet!
Jenny, jag får ständigt påminna mig själv om det. Så det var en nyttig bläddring i mitt fotoalbum och en djupdykning i mina minnen.
SvaraRaderaMycket klokskap!
SvaraRaderaVi människor må ha varit bofasta och bönder länge, men jägaren och nomaden kanske finns där i alla fall och gör att vi jagar vidare, framåt, drivs av vår längtan, drömmar ... Om ett bättre, roligare, häftigare, mer spännande imorgon. Jag tror att vi behöver det också! Både kunna njuta av nu:et och av att längta vidare och av att minnas. Vi behöver alla tre! Alla goda ting är tre, det är minnena som bygger vår viktiga erfarenhet o lärdom för att klara av nu:et och det är längtan framåt som driver oss vidare.
SvaraRaderaNu längtar jag till exempel redan efter frukosten. Skulle jag inte ha den att längta efter skulle jag nog aldrig komma i säng för det är så tråkigt att gå och lägga sig.
Jag har alltid försökt tänka sådär, att det är nu jag ska vara glad och nu som livet är som bäst. När jag ser tillbaka på åren som gått är jag glad att jag lyckats med det, någotsånär i alla fall. Men det är inte lätt, jag får ständigt påminna mig om att livet är NU.
SvaraRadera"Livet måste levas framlänges men det förstås baklänges", som Kirkegaard sa. Det är väl så, man blir klokare i perspektivet. Men vad man ser är ju just att de små irritationsmomenten faktiskt var små, det är något jag bär med mig, så tror jag. Självklart utesluter det inte drömmar och längtan i det liv man nu lever! Egentligen är det förstås medveten närvaro det handlar om.
SvaraRaderaVarje dag är helt unik och kommer aldrig mer tillbaka men ibland blir de där dagar till ett sudd, upplösta i intet. Kvar finns de där skärvorna av minnen men ändå lever vi här och nu.
SvaraRaderaDu har så rätt. Det gäller varje dag. Vi måste i alla fall hitta en kvart när vi är helt närvarande i nuet. Låta bli att tänka på det som ska ske sen och njuta av vad som sker nu. Och det är en konst som jag måste öva på. Men jag tycker att det går bättre och bättre.
SvaraRaderaIbland när jag hittar en bild, en sten eller en snäcka från våra resor med barnen blir jag lite tårögd. Men jag blir också glad. Nu får vi fortsätta att hitta på saker som ger goda minnen tillsammans med barnen.Kram
Monika, ibland måste man också återupprätta sina minnen, kanske solkas de av saker som hände sedan, men jag försöker träna mig att vara närvarande i minnet också och uppleva det så som det var, just då. Svårt ibland till exempel om en skilsmässa gjorde slut på ett slags familjeliv men jag inser allt mer att det ändå är viktigt att gå tillbaka i minnet och uppleva det med just då-känsla
SvaraRaderaEva Granne, jag som var så stolt över min simultankapacitet, gjorde många saker på en gång, jag försöker befria mig från det nu och verkligen gå in för att göra det jag gör, men vad svårt det är!
Helt rätt... och jag känner mig lycklig och vet om det... på något märkligt sätt så njuter jag av stöket också, Kram
SvaraRaderaMen visst Jenny! Jag tror inte man kan leva med barn utan att ha stök omkring sig, så var det hos mig. Rörigt ofta, men trivsamt!
SvaraRadera