Det är märkligt med humör. Jag var glad och förhoppningsfull igår, så kommer en plötslig vind och rör om allting. Hjärtat bultar, jag känner mig orolig, jag känner mig otillräcklig. Dessa känslornas berg-och dalbanor!
Det är ju så med känslor. Känslan finns och den är därför verklig, och den är din. Jag tror inte att du är otillräcklig, jag tror bara du känner så.
Jag tänker på allt du gör och alla ideér du har, på alla fantastiska människor i din värld som älskar dig, på lilla knytet M och dina ord och dina resor och drömmar och ditt fotopillrande i album och på väggar och förstås så tänker jag på ditt stackars mosaikbord som väntar på en makeover!
Oro är störande, det tar plats och man kan inte alltid mota bort det, men man kan försöka, försöka så gott det går för stunden och tänka/göra något som oron inte rår på.
Här har du en till! Så där har det varit sen oktober 2003 för mig ... Jag försöker "omfamna" det, som ett okej tillstånd (och tänker att gör jag det så kanske det dessutom inte blir såna där dippar lika ofta och mer grunda). Men det värsta tycker jag ändå inte är det jobbigare/tristare tillståndet av en slags irritation/sorg som kommer ibland och just ofta som du beskriver efter en dag på topp (så oväntat!), utan att jag inte känner igen mig själv i detta, som något som inte riktigt är jag. Jag hoppas att ni bergochdalbana vänder uppåt snabbt nu igen, att den gör mer sällsynta dalåkningar och att du kommer iväg till Paris med flyg ... när är det?
Jag brukar skylla på hormoner när jag åker känslornas berg-och-dal-bana. Du är en stor inspiration och får mig att må bra. Tycker om dina inlägg och tonen i dem. Hoppas att du känner stöd från dina vänner, vilket får dig att må bättre. Sänder dig en bamsekram och förhoppning om att du kan flyga till Paris snart! Kramisar Kim
Känslomässiga berg- och dalbanor är jobbiga att härbärgera. Man hinner inte riktigt med i svängarna. Men tänk på att du gör så gott du kan och det är det bästa just nu. Varm kram!
Jag instämmer i allt klokt som sagts här. Fastnade för ditt inlägg eftersom det kändes så rakt och ärligt -och för att jag samtidigt kunde identifiera mig i det där med känsloskiftningar. I synnerhet vid denna tiden på året. Jag ju inte den första att konstatera att "det gör ont när knoppar brista" -känslorna ligger liksom på ytan just nu, tycker jag. Hoppas så att ditt flyg till Paris kan lyfta. Själv går jag och väntar på vår dotter som inte kan komma från Sverige. Lycka till, Eva -och glöm inte att du är jättefin, du betyder mycket för många!
Känslornas berg- och dalbana är en fin beskrivning! Jag känner så väl igen mig i det, och jag tror att man måste tillåta sig att vara i dalarna. Ju mer tillåtande man är till dem, ju mer sällan kommer de. Jag tror att acceptans för känslornas makt är a och o.
Det är känslorna som gör oss människor till dem vi är!
Jag instämmer också i allt som ovan sagts och vill även tillägga att vore det inte för dig Eva, hade många sidor av mig aldrig fått möjlighet att blomma. Så tack för det!
Vagnarna vi sitter i kränger till ibland. Det är så att knogarna vitnar när man klamrar sig fast. Men så plötsligt stannar de till och allt blir lugnt. Livet är förunderligt!
Tack Carina, vilka fina ord. Jag tror också att det är viktigt att försöka ta sig ur den där oron, fokusera på något annat, det finns ju så mycket annat, bra att du påminner mig!
Guldkorn, om jag kommer iväg till Ellen så blir allt lugnare, jag längtar så otroligt efter henne! Vi får ses och pratas vid du och jag om berg och dalbanorna!
Kim, jag känner ett så fint stöd, du är alltid en så varm och uppskattande person. Jag vet att du förstår hur jag känner för bakom din alltid så positiva yttre sida anar jag många andra stunder. Kram!
Eva, du vet... men vi gör så gott vi kan och mer går ju inte att göra!
Sofie, visst är det väl också så att man måste vara öppen för sina känslosvängningar, hur jobbiga de än är, för de är ockå en motor i skapandet?
Fina Anne, det är så mycket jag vill göra och hinna med. Jag fick panik för jag kände att det var omöjligt, det är väldigt jobbigt med den insikten som är svår och ändå mer möjlig att hantera vissa dagar. Sedan går det uppåt igen - och då är allt möjligt!
Pia, jag tror du har rätt, jag måste få tillåta mig att vara sorgsen ibland, släppa taget en stund. Det kanske jag inte alltid är bra på. Släppa taget och ändå vara kontrollfreak...
Peter jag inbillar mig att jag längtar efter en lycklig harmonisk vardag, kanske är det självbdrägeri, varför skapar du kaos just när du fått ordning, frågade en vän mig.
Tack Jenny, du är en av de mest positiva och stöttande vänner jag har!
P: Vad jag gillar bilden av oss i en krängande vagn där vi håller oss fast med vitnande knogar... och så plötligt stannar farten, vi slappnar av och sträcker på oss och säger: kanske vi skulle ta en tur till? Det är i sanning förunderligt!
Det är ju så med känslor. Känslan finns och den är därför verklig, och den är din.
SvaraRaderaJag tror inte att du är otillräcklig, jag tror bara du känner så.
Jag tänker på allt du gör och alla ideér du har, på alla fantastiska människor i din värld som älskar dig, på lilla knytet M och dina ord och dina resor och drömmar och ditt fotopillrande i album och på väggar och förstås så tänker jag på ditt stackars mosaikbord som väntar på en makeover!
Oro är störande, det tar plats och man kan inte alltid mota bort det, men man kan försöka, försöka så gott det går för stunden och tänka/göra något som oron inte rår på.
Du är BRA.
Här har du en till!
SvaraRaderaSå där har det varit sen oktober 2003 för mig ... Jag försöker "omfamna" det, som ett okej tillstånd (och tänker att gör jag det så kanske det dessutom inte blir såna där dippar lika ofta och mer grunda).
Men det värsta tycker jag ändå inte är det jobbigare/tristare tillståndet av en slags irritation/sorg som kommer ibland och just ofta som du beskriver efter en dag på topp (så oväntat!), utan att jag inte känner igen mig själv i detta, som något som inte riktigt är jag.
Jag hoppas att ni bergochdalbana vänder uppåt snabbt nu igen, att den gör mer sällsynta dalåkningar och att du kommer iväg till Paris med flyg ... när är det?
Jag brukar skylla på hormoner när jag åker känslornas berg-och-dal-bana. Du är en stor inspiration och får mig att må bra. Tycker om dina inlägg och tonen i dem. Hoppas att du känner stöd från dina vänner, vilket får dig att må bättre. Sänder dig en bamsekram och förhoppning om att du kan flyga till Paris snart! Kramisar Kim
SvaraRaderaKänslomässiga berg- och dalbanor är jobbiga att härbärgera. Man hinner inte riktigt med i svängarna. Men tänk på att du gör så gott du kan och det är det bästa just nu. Varm kram!
SvaraRaderaJag instämmer i allt klokt som sagts här. Fastnade för ditt inlägg eftersom det kändes så rakt och ärligt -och för att jag samtidigt kunde identifiera mig i det där med känsloskiftningar. I synnerhet vid denna tiden på året. Jag ju inte den första att konstatera att "det gör ont när knoppar brista" -känslorna ligger liksom på ytan just nu, tycker jag. Hoppas så att ditt flyg till Paris kan lyfta. Själv går jag och väntar på vår dotter som inte kan komma från Sverige. Lycka till, Eva -och glöm inte att du är jättefin, du betyder mycket för många!
SvaraRaderaÄr det verkligen sant? Att du är otillräcklig? Är det verkligen sant? Den tanken vill dig lura... tror jag...
SvaraRaderaKram
Känslornas berg- och dalbana är en fin beskrivning!
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i det, och jag tror att man måste tillåta sig att vara i dalarna. Ju mer tillåtande man är till dem, ju mer sällan kommer de.
Jag tror att acceptans för känslornas makt är a och o.
Det är känslorna som gör oss människor till dem vi är!
Uppmuntrande kramar från en likasinnad! :)
Fint skrivet. Mina berg- och dalbanor har förändrats och lugnat ner sig ordentligt de senaste åren. Kanske inte färre känslor, men mer finstämda.
SvaraRaderaJag tycker att det är skönt, men jag kan också tänka mig att det finns de som tycker att livet blir färgrikt av många starka känslor.
Jag instämmer också i allt som ovan sagts och vill även tillägga att vore det inte för dig Eva, hade många sidor av mig aldrig fått möjlighet att blomma. Så tack för det!
SvaraRaderaVagnarna vi sitter i kränger till ibland. Det är så att knogarna vitnar när man klamrar sig fast. Men så plötsligt stannar de till och allt blir lugnt.
SvaraRaderaLivet är förunderligt!
*varma tankar å kramar till dig*
Tack Carina, vilka fina ord. Jag tror också att det är viktigt att försöka ta sig ur den där oron, fokusera på något annat, det finns ju så mycket annat, bra att du påminner mig!
SvaraRaderaGuldkorn, om jag kommer iväg till Ellen så blir allt lugnare, jag längtar så otroligt efter henne! Vi får ses och pratas vid du och jag om berg och dalbanorna!
Kim, jag känner ett så fint stöd, du är alltid en så varm och uppskattande person. Jag vet att du förstår hur jag känner för bakom din alltid så positiva yttre sida anar jag många andra stunder. Kram!
SvaraRaderaEva, du vet... men vi gör så gott vi kan och mer går ju inte att göra!
Sofie, visst är det väl också så att man måste vara öppen för sina känslosvängningar, hur jobbiga de än är, för de är ockå en motor i skapandet?
Fina Anne, det är så mycket jag vill göra och hinna med. Jag fick panik för jag kände att det var omöjligt, det är väldigt jobbigt med den insikten som är svår och ändå mer möjlig att hantera vissa dagar. Sedan går det uppåt igen - och då är allt möjligt!
SvaraRaderaPia, jag tror du har rätt, jag måste få tillåta mig att vara sorgsen ibland, släppa taget en stund. Det kanske jag inte alltid är bra på. Släppa taget och ändå vara kontrollfreak...
Peter jag inbillar mig att jag längtar efter en lycklig harmonisk vardag, kanske är det självbdrägeri, varför skapar du kaos just när du fått ordning, frågade en vän mig.
Tack Jenny, du är en av de mest positiva och stöttande vänner jag har!
P: Vad jag gillar bilden av oss i en krängande vagn där vi håller oss fast med vitnande knogar... och så plötligt stannar farten, vi slappnar av och sträcker på oss och säger: kanske vi skulle ta en tur till? Det är i sanning förunderligt!