Lyssnar på Skavlan som intervjuar Magnus Härenstam. Han berättar fint om hur livet var när hans hustru dog. Det är så svårt att bli ett jag från att ha varit ett vi, säger han. Det är ju samma när man skilt sig. Hur gör man efter 25 år med samme gamle man när man blir ensam efter en skilsmässa? Magnus berättade att han fick en massa brev från intresserade damer när han blev ensam. Jag kan inte säga att det var överfullt i min brevkorg. Dessutom berättar han att bekantskapkretsen engagerade sig rejält i att skaffa honom en ny kvinna.
Jag undrar om det är annorlunda för män? Jag vet inte. Men jag vet att alla mina kvinnliga vänner som av olika anledningar blir ensamma efter långa förhållanden brottas med problemet hur de ska kunna träffa någon, och det är inte lätt! Suck!
Samtidigt - måste jag erkänna - ligger det något fantastiskt i att upptäcka sitt jag igen, det är inte bara nackdelar med det - även om rösten är lite osäker när man ska börja hävda det där jaget...
Ja, jag tror att det är skillnad på hur man betraktar singelmän/änklingar jämfört med kvinnliga dito. En man "behöver" en kvinna. En kvinna reder sig själv. Så tror jag att den allmänna uppfattningen fortfarande är...
SvaraRaderaDessutom har så många kvinnliga vänner berättat för mig att de ses som ett hot efter skilsmässan i den gamla bekantskapskretsen - så de blir bara bjudna på tjejträffar men inte på parmiddagar - medan en ensam man bara är ett charmigt inslag även på middagar. Ibland är umgängeslivet väldigt konventionellt!
SvaraRaderaDet är lite annorlunda i min generation faktiskt. Jag blir trots mitt singelskap, fortfarande inbjuden till parmiddagar, tillsammans med en och annan singel dock. Men det är en positiv utveckling tycker jag.
SvaraRaderaIntressant att läsa era reflektioner. Min erfarenheter, som man, av att separera ligger mer än 10 år tillbaka i tiden. Jag kände mig mycket ensam då ... Drog slutsatsen att om jag skulle fixa det fick det blir på egen hand.
SvaraRaderaJenny, det låter hoppfullt och bra. Hoppas att det är så. Själv upplever jag mig ibland som ett skrämmande inslag på parmiddagar - är jag för glad blir det hotfullt för par i kris, pratar jag för mycket med en man som är i en relation ser hans fru så sur ut - det är sant. Jag inbillar mig inte!
SvaraRaderaPeter! Vi kanske är orättvist avundsjuka när vi tycker att det vimlar av underbart trevliga ensamma kvinnor - men att det är få män? Det känns som om många män snabbt hoppar in i ett förhållande efter en skilsmässa, medan det tar lång tid - om någonsin - för en kvinna att hitta en ny partner. Men vem är jag att generalisera! jag vet bara för min egen del att det inte är lätt.
Jo, så är det fortfarande Eva - att man får lägga band på sig, tona ner sig själv lite. Så helt fritt är det inte i min generation heller, att sådär härligt okonventionellt bli inbjuden till en parmiddag. Mönstren sitter nog i lite ändå.
SvaraRaderaEva, visst är det väl så att många män blir så skraja att de genast letar efter en ny relation. Säkert är kvinnor mer sparsmakade - och många gånger mer livskloka.
SvaraRaderaOch när jag tänker efter i min egen bekantskapskrets dyker det upp fler tjejsinglar än killdito ...
Jenny och Peter: Jag skulle önska att livet i vår värld inte var så paruppdelat, att det skulle vara lättare att ha vänskapsrelationer med människor av båda könen, att allt inte var så parplanerat i vår värld!
SvaraRadera