På iskalla Valborg skulle vi upp på Norra berget i tunna vårkläder, Maggis och jag

Valborg, iskallt var det när Maggis Wiik och jag gick upp på Norra berget för att se på majbrasan. Man skulle tvunget upp på berget och vi skulle ha på oss vårkappa och tunna skor och tunnstrumpor fast vinden var iskall och fick oss att huttrande söka oss så nära den stora elden det gick. Vi gick där och drömde tillsammans om hur livet skulle bli när vi blev vuxna. Tvekande ögonkast utbytte vi med killar på stigen, mer blev det inte. Maggis med de nötbruna ögonen - jag tyckte så mycket om henne. Hon var Valborg för mig. Nu var det länge sedan vi hörde av varandra.
Valborg det var student i Uppsala också, där jag valde att inte studera, jag gillade inte alla historier om hur fulla de blev på Norrlandsnationen. Jag ville vara en människa bland alla andra, inte en student, så jag valde att läsa i Stockholm. En gång var jag där  på Valborgsfest och det var så hemskt som jag trodde, vita mössor översvämmade staden och det fanns en arrogans  jag inte gillade
Valborg i Paris firade Ellen och jag med att äta på Hotel du Nord, vi firade våra födelsedagar där vid Canal Saint Martin och tog sen en dessert vid kanalkanten innan vi strövade hem. Det var riktigt mysigt och en Valborg värd att minnas.
Jag undrar vad Maggis gjorde denna Valborg, jag undrar om hon tänkte på mig så som jag tänkte på henne? Det vill jag gärna tro.