Vännen Jenny skriver om sitt hus som hon ägt ett år idag. Ett väldigt fint och välkomnande hus. Jag läste hennes blogg och började räkna på fingrarna. Hur länge har vi haft vårt hus? Vi köpte det 1 juni 1974. Det är ofattbart. Vi har haft det i 36 år i familjen. Vi köpte huset för att vi ville att våra barn skulle ha en röd stuga och en grön plätt att återvända till på somrarna. Och jag har aldrig ångrat det beslutet. Så många somrar med barn, familj och vänner. Så många underbara midsomrar, så många minnen....
Och nu har Emil precis flyttat in där för sommaren med sin lille Milton som är ungefär så gammal som Emil var när vi köpte huset. Min tanke svindlar.
Det märkliga med min fina osnobbiga ö är att på väldigt många av tomterna bort fortfarande samma släkt kvar. De som var barn när vi flyttade dit har idag egna barn. På somrarna är det ett fantastiskt generationsboende som utvecklas där - flera generationer bor tillsammans. Det finns ett huvudhus på tomterna, sedan har husen ynglat av sig till flera små hus, mest röda stugor. Och hela tiden föds nya barn... Milton kommer att få många lekkamrater.
Oj, 36 år!! Nästan lika länge som jag är gammal alltså. :) Undrar just hur länge mitt hus stannar i mina ägor. Just nu har jag väldigt svårt att se att jag någonsin skulle klara av att sälja och skiljas från det. Och jag gissar att ju längre tiden går desto svårare blir det - kärleken växer ju och blir allt starkare, eller hur?
SvaraRaderaSommarhus är ofta lyckliga hus. Tänk att du nu är där i egenskap av farmor också, inte bara mamma!
SvaraRaderaDet märkliga är att allt är så nyss. det var så nyss vi var så lyckliga över huset, K. och jag. Det var nyss vi bodde där från maj och framåt när Elin var nyfödd, det var nyss som Ellen tultade omkring. De som var unga då är gamla idag. Barnen som hoppade från bryggan har egna barn. Men visst är det märkligt att det är samma familjer. De såg oss länge som nyinflyttade, ja vissa gör det kanske än :)
SvaraRaderaAlla barn borde få ha ett sådant hus.
SvaraRaderaVad fint! Det är min dröm att kunna ha det så, något som är familjens, ett hus att återvända till varje år.
SvaraRaderaÅh, vad jag önskar att våra sommarvisten fanns kvar. Både det på mammas sida och det på pappas sida är borta Du har verkligen fört över en fantastisk gåva till dina barn och barnbarn. Jag kan inte låta bli att le när jag läser det där om att vara ny när man kommer för 36:e året i rad. Så är det på Öland också. De familjer som inte fanns före andra världskriget på stranden de är nya tycker mina föräldrars generation. Och för över detta till sina barnbarn.
SvaraRaderaEva Granne, sommarviste, det låter fint! Vi hade sommarstuga på Alnö när jag var liten och jag minns med sådan lycka somrarna där. Något sådant ville jag återskapa. Vi reste också mycket när barnen var små men ön var den trygga punkten.
SvaraRaderaAnneli, en liten röd stuga att återvända till, det önskar jag också alla barn!
Jane, har du redan ett sommarhus? Tycker du har skrivit om det? Jag älskar tanken på en plats för generationsmöte!
Hej igen Eva. Nej jag har inget eget hus. Jag har hyrt en enkel liten underbar stuga på Rånö någon/några veckor nästan varje år sen barnen var små. Min mamma hade med familjen ett underbart skärgårdsställe på Skälvik när hon var barn. Men när pappan dog när hon var 14 år så kunde mamman inte behålla sin del i släktstället och det blev som en chock för dem. När jag var liten hade vi aldrig något eget, det var liksom aldrig ens på tal, fanns inte i min förställningsvärld att min ensamstående mamma skulle kunna ha ett eget ställe. Vi hyrde då också. Hyrde, hyrde, hyrde. Ibland tänker jag tanken hur det skulle kännas att stiga in i ett hus som var mitt. Vilken känsla. Så himla underbart du har ordnat det Eva!
SvaraRaderaDin ö låter som ett riktigt paradis där alla samlas på sommaren! Kram Kim
SvaraRaderaDet låter som paradiset. Lycksalighetens ö. Det enkla och det mest fina...
SvaraRaderaDu beskriver det så härligt!
SvaraRaderaOch nu saknar jag min mormors sommarstuga i finska skärgården där jag tillbringade varje sommar som barn. Önskar så att det gått att ha kvar den i släkten, men jag var för uppe i mitt eget hus med min lilla familj när mormor gick bort så det fanns inte i min värld att köpa den just då. Idag hade jag kämpat med näbbar och klor för att ha kvar den.
Mina barn tillbringade istället somrarna på min pappas stuga, också i finska skärgården och de pratar också om stugan som en lycklig plats.
Det är något visst med dessa sommarhus, speciellt när man är barn!
Jag önskar alla barn ett sommarhus med sin familj eller sina mor- eller farföräldrar... om så bara för en enda sommar!
Pia! Kan bara instämma i din önskan. Det känns som om vi alla bär på en nostalgi efter ett förlorat sommarparadis!
SvaraRadera