Ni som läst
Smaken av
Muriel Berbery vet hur den gamle fruktade matskribenten på sin dödsbädd letar en smak, han minns något fantastiskt han ätit och letar sig fram i sina smakminnen.
Jag kom att tänka på det när jag smakade något jag älskar på torget i Östersund:
Kolbullar. Det är så sjukt gott. Senast jag åt det var på Saras bröllop för några år sedan och Elin och jag pratar fortfarande om det. En smet av vatten och mjöl som steks med en massa salt fläsk i en järnpana över öppen eld. Det är svårt att förstå att något så enkelt kan vara så vansinnigt gott. Se bilden när jag äter: Jag borde kanske inte visa den, jag ser helt galen ut.... men det är så gott!
Haha! Du ser ju helt underbar ut Eva, en riktig livsnjutare!
SvaraRaderaFestligt namn! Varför kallas de Kolbullar? Bilden på dig är jättefin! Kram Kim
SvaraRaderaJenny, nog syns det hur gott det är!
SvaraRaderaKim, jag antar att de heter kolbullar för att de blir lite svartbrända av de heta lågorna runt den lilla pannan man steker dem i. Det behövs eld och hetta!