Jag tycker det är märkligt när jag minns min barndom hur tydligt det var för mig med de klasskillnader som fanns. När jag gick i tredje klass visste jag att magistern aldrig slog de pojkar som bodde på Norra berget-sidan av Sundsvall. (Flickor fick aldrig stryk). Vid Norra berget var det fint att bo med stora villor. Han visade så tydligt hur otroligt mycket mindre fint det var att bo i Sallyhill där jag bodde då. Det var säkert subtila markeringar, men oj vad jag visste vad som gillades av honom och vilka han kunde kosta på sig att vara spydig mot. Aldrig att jag talade med någon om det. Man måste bara uthärda.
Den utsatthet man kände när man skulle gå fram till svarta tavlan och gissa vilket betyg man skulle få, jag minns den. Hans hån mot dem som inte var duktiga, men det hånet drabbade inte barnen från Norra Bergetsidan på samma infama sätt. Jag minns en pojke, S, han hade ingen som beskyddade honom. Magistern spelade inte bridge med hans pappa, ja han hade inte ens någon pappa. S åkte in i svarta tavlan med en smäll och han utsattes för hån.
Den magister vi hade var en högt respekterad och älskad lärare. Ingen visste vad som hände i klassrummet. Ingen visste hur livrädda vi var när vi måste ställa oss upp bredvid bänken och rabbla våra läxor utantill.
Gamla tiders auktoritära, förtryckande, betygshetsande skola. Visst låter det obegripligt, men det var faktiskt så. När jag blundar och ser mig själv ser jag en liten tunn livrädd flicka som visste att man måste vara väldigt duktig, tyst och lydig för att överleva i skolan.
Sedan kom enhetsskolan till Sundsvall, med en ny pedagogik. En anda av frihet några år innan gymnasiet som var en helt annan historia.
Men visst är det märkligt hur mycket man vet som liten, hur mycket man minns av till exempel något sådant som klassförtryck - och då är det inte skolklasserna jag tänker på.
Intressant Eva. Jag minns hur min mamma berättade om sin gymnastiklärare, han skrubbade alltid mammas hals med en hård borste efter sommarlovet, han tyckte det var skit fast det var solbränna som lossande. Han visste mycket väl den jäveln. När jag började i högstadiet, fick JAG denne då mycket gamla man som gymnastiklärare, och jag minns att jag tänkte att "...minsta tecken på ditt hat och jag ska sätta dit dig så det ryker..." Men han var gammal, hade nog inte ändrats men jag kände hans hat och var på ständig bevakning om han levde ut detta mot någon. Jag var 13 år och minns det som igår.
SvaraRaderaOtroliga berättelser! Såväl din som Carinas här ovan. Man tror knappt att det är sant. Vad som oroar mig också är att det finns en lärare i Skåne som nu kommit in i riksdagen på grund av sina sympatier med SD. Jag tänker på vilken sorts lärare han är och har varit? Vilken slags budskap han har förmedlat till eleverna, just i sin roll som auktoritet? De tankarna skrämmer mig!
SvaraRaderaCarina, hemsk historia. Vågade din mamma säga emot? Det vågade inte jag. Jag var så rädd.
SvaraRaderaJenny, jag tänkte ofta på vad som händer i klassrummet när dörren stängs. På min tid hade inte föräldrar tillträde till klassrummen. Men saker händer nu också - jag glömmer aldrig den psykiska terror en lärare utsatte ett av mina barn för. Men då - det kan jag lova! - då var jag inte tyst.
Jag tänker på hur det agiterats för ordning, reda, betyg... Jojo, inte lärde sig de rädda, hånade, mobbade (eller som jag minns så väl alla tjejer i min högstadieskola där en lärare tafsade grymt o konsekvent i decennier innan han stoppades, just för att ingen lyssnade på barns kritik förr, vilket i alla fall händer idag). Det som behövs är ju demokrati på djupet i skolan, att elever blir lyssnade på, tagna på allvar men också utmanade med meningsfull kunskap. Det handlar alltså inte om att allt ska vara roligt utan viktigt, på allvar som att man kan lära massa tillsammans under tiden i projekt till exempel språkkunskaper, matte, naturvetenskap, ekonomi, bild, dans, dramatik. Att alla delar är viktiga och hänger ihop. Inte avgränsa dem som skolan gör, det är förfärande, och inte avgränsa oss människor heller utan att vi får känna på allvar hur mycket vi hänger ihop, att vi behöver varandra, i allas våra olikheter, att vi kan komplettera varandra. Då skulle alla få luft under vingarna och inte bara några. Tänk en skola som inte väljer bor något enda barn (varken av klass, kön, etnicitet ...). Elitskola? Hur mycket lyfter det en nation egentligen, i jämförelse med att många fler får chans att växa utvecklas och lära sig att samarbeta, för när fler gör och kan det bra då blir summan mycket mer än de enskilda delarna.
SvaraRaderaStängda skoldörrar - hu, Eva, jag ryser!
Se gärna filmen "Det vita bandet" förresten som jag såg häromdan. Hemsk, men otroligt bra; där kan man se vad som kan hända när vuxna förtrycker barn.
Nej Eva, mamma sa inte emot, hon stod ut. Min mormor sa emot, och han skrubbade ännu hårdare....
SvaraRaderaGuldkorn, så många minnen vi alla har av förtryck innanför stängda skoldörrar. Skolan var en av de viktigaste valfrågorna för många,sa man på nyheterna. Och den frågan försökte en auktoritär fd militär monopolisera med mycket prat om ordning o reda - utan att jag tycker att vänstern lyckades kontra med en egen skolpolitik för kunskap och bildning. Kunskap och bildning är vad vi har att sätta emot SDs framgång i valet.
SvaraRaderaNi är så kloka och har så rätt. Det pågår fortfarande massor med förtryck i skolan. Min äldsta dotter har blivit i tvingad mat så att hon kom hem och kräktes. Och hon berättade inte varför. Ja, inte förrän flera år senare.
SvaraRaderaAuktoritet är en sak. Men disciplin hör hemma i historien.
Det hemska är att sånt pågår än idag? Förhoppningsvis inte att elever får stryk men just särbehandling beroende på klasstillhörighet. När jag gick gymnasiet 90-93 på "fina" skolan i stan (själv kommer jag från miljonprogramsområde) så fjäskades det hejvilt för barnen vars föräldrar var säg.. framstående handkirurg på stadens sjukhus, moderat kommunpolitiker (numer landshövding tror jag bestämt), professor i barnmedicin osv osv. Glömmer det aldrig, jag tyckte det var så motbjudande och det fick mig (och säkert andra) att känna oss helt värdelösa. Tyvärr var jag ju så ung (och dum!) då att jag inte riktigt förstod vad det var, det kändes bara fel.. Om jag hade förstått, rent intellektuellt, att det handlade om klass hade det säkert skänkt mig en viss tröst. Nu hade jag bara en diffus känsla av att jag inte var "fin". Jag kände mig smutsig genom hela gymnasiet, sen efter det ryckte jag upp mig men konstigt nog kom känslan tillbaka när jag började på universitetet flera år senare. Eller det är kanske inte så konstigt.. men ändå! Trots allt så tyckte jag nog det värsta på gymnasiet var att en invandrarkille i min klass fick sitt namn uttalat fel av vår klassföreståndare i tre års tid. Hon kallade honom ömsom för hans förnamn, ömsom för hans efternamn. "ojoj, jaa det är svårt att lära sig alla dessa namn" ungefär. Jag blir förbannad bara jag tänker på det!
SvaraRaderaSofia
Sofia, tack för din kommentar! Jag bara ryser när jag tänker på hur skolan fick dig att känna dig dum och nedvärderad, såklart du inte var dum! Och jag tänker på att de i din klass som kom från det lärarna tyckte var "rätt" miljö säkert inte skulle gå med på att klass är ett problem. Så ofta hör jagpersoner i över medelklass och överklass säga att klassamhället inte existerar. Jag kunde ju inte heller analysera detta som liten, ändå var det något jag bara visste och kände inpå min kropp, redan i trean och fyran. Har du skrivit mer om dina upplevelser? Det är så intressant.
SvaraRadera