En kväll utan förställning har jag just upplevt och jag känner mig rörd och berörd. Fem kvinnor som bodde nära i många år, utan att egentligen dela det riktigt svåra i livet, träffades igen. Det kunde ha blivit en vanlig middag det blev något mer. Vi var väldigt upptagna då med att överleva, att fixa jobb, barn, män, allt vi bara måste hinna med och om man släppte någon riktigt för nära kanske det inte gick att hålla masken? Kanske skulle allt rämna om jag visade sorg över saker jag upplevde, så vi delade mest glädjen, inte sorgen.
Idag delade jag, många år efteråt, några av mitt livs mest traumatiska dagar med dem, när jag drabbades av ett svek som var alltför oerhört för att jag skulle kunna berätta.
Men varför sa du ingenting? Varför lät du oss inte veta? frågade de. Men de visste svaret. Jag måste hålla upp fasaden, släppte jag lite av min kontroll skulle allting rasa - och det orkade jag inte med. Så jag log och höll masken
Men ikväll, då ville jag berätta, ja inte bara jag. Vi delade sorger och tankar som vi anat fanns med varandra.
Vi har känt varandra länge, aldrig har vi varit så nära som ikväll. Så öppna. Så utan förbehåll.
Så vackert Eva. Det är vänskap.
SvaraRaderaDen goda och omtänksamma maten gjorde susen. Ni mådde så bra att allt var tryggt nog att berätta vad som verkligen skedde. Du och alla andra som var med var mycket modiga. Och vann mer än ni förlorade när ni öppnade dörrarna. Och du är lika modig nu när du berättar för alla oss.
SvaraRaderaÖppenhet är svårt, särskilt om man det är något som är så tungt, svårt, eländigt hemskt att det skulle krossa en. Så många gånger orkar man nog inte ta till sig det, se själv hur svårt man egentligen har det förrän långt senare, förrän man mår bättre. Och först då kan man dela det med andra och med sig själv, tror du inte Eva?
SvaraRaderaDin mat mot oro, blev sannerligen så mycket mer. En vänkväll av öppenhet och närhet. Det låter som att ni fick vara med om ett av livets viktiga dagar.
Så fantastiskt härligt, befriande, tryggt och kärleksfullt!
SvaraRaderaVad skönt att orden äntligen blev sagda. Just då, när man är mitt uppe i det svåra är det lättast att hålla masken. Det är svårt att få andras deltagande och stöd, för ibland blir det bara svårare att vara stark då... Sedan känns det som en befrielse när orden är ute. Låter som en härlig kväll. Kram Kim
SvaraRaderaLåter som en väldig lättnad. Och tänk vad vi kan lära av varandra!
SvaraRaderaVill vända på det något även om det var rätt tid NU att tala och berätta som du/ni gjorde. Men jag tror du gjorde alldeles rätt DÅ! Det finns inte alltid tid eller är rätt tid att bryta ihop och jag beundrar alla kvinnor för det är främst kvinnor som INTE rasar ihop utan tar sig samman och tänker några varv till, för vem finns för barnen? Om pappa inte är något att förlita sig på kanhända och mamma bryter ihop, barn har bara en mamma och en pappa och om de "försvinner" har jag (barnet) något värde då för någon annan? Jag känner stolthet över alla starka kvinnor med empati och klokskap! Och oftast ännu starkare sedan när de ser de överlever. Och kan bli lite trött på motsatsen som känner efter för mycket. Mindfulness (heter det så?:-) i alla ära men att tänka lite framåt är också viktigt. Även om grannar säger nu: "du skulle berättat" kunde det blivit fler bördor då.
SvaraRaderaVänskap, Carina, jag tror det blir allt viktigare för mig.
SvaraRaderaEva, det är verkligen sant att vi kände trygghet, och vi la av oss prestigen. Det kändes riktigt skönt. Den där dumma prestigen, den skaver!
Guldkorn, ibland måste man helt enkelt bara överleva. Man väljer väl den strategi som gör att man orkar hålla näsan ovanför vattenlinjen då.
Maria, det var just befriande, jag var så glad att jag knappt kunde sova sedan.
SvaraRaderaKim, du har så rätt. Ibland orkar man helt enkelt inte med medlidande.
Jenny, jag upphör aldrig att bli glad över att man ständigt kan lära mer, att man alltid kan utvecklas.
Monica, det var precis tanken på mina barn som gjorde att jag med galen envishet bestämde mig för att det här, det ska jag fixa. Men all min energi då gick åt till att bara överleva.
Hej Jenny! Vad trevligt att du läser min blogg. Jag hoppas att du känner dig välkommen :)
SvaraRaderaTänk att få läka gamla sår som inte läkts tidigare! Då kan det kännas som att livet inte är så kort, trots allt. För en tid sedan träffade jag en vän som jag inte sett, knappast ens tänkt på, sedan 25 år. Men vi hade också en del viktigt att prata igenom. Och det slutade bra! :)
SvaraRaderaDet är så viktigt, kanske allt viktigare att läka gamla sår. Jag har ofta, alltför ofta, paketerat ihop relationer, gått vidare utan att egentligen lösa de konflikter som gjorde att relationen upphörde. Det gör gott att lösa gamla knutar och jag försöker med det nu. Ibland lyckas jag och det känns bra. Ibland går knutarna inte att lösa upp.
SvaraRadera