En kort stund idag var jag faktiskt försonad med vintern. Det var som hemma i Sundsvall i mitt minne: Vit knarrande snö, ingen halk-is, blå himmel, sol. Jag promenerade och det knarrade under kängorna.
Sedan blev det mörkt, bussen kom inte och jag frös ända in i märgen. Knarrsnön blev till blankis igen.
Men när vi stod vid busshållplatsen i iskylan och inga bussar kom spred sig en galen vänskaplig stämning där, alla pratade och skojade. Det gjorde väntan uthärdlig.
Jag stod mitt inne i mina kläder för att inte frysa. Det gjorde vi i Sundsvall. Det gäller att slappna av i sina kläder, då fryser man mindre. Står du också mitt inne i dina kläder? Mina barn tyckte alltid det var ett konstigt uttryck! Men jag vet precis hur man gör och man fryser mindre! Allt handlar väl som vanligt om att slappna av.
Exakt så är det, man slappnar av i sina kläder, det minns jag att jag gjorde.Nu när du säger det.Att man frös mindre då. Hade helt glömt det. Jisses vad man frös som barn, man var tydligen ute jämt, stående i busskurer och rökrrutor och på stan på lördagarna (i Uppsala), stod i grupp och pratade med kompisarna medan det rykte ur munnarna. Nu är jag ute men rör på mig. Och har ordentliga kläder. Fanns inte varma vinterskor då? Fötterna var alltid halvt förfrusna.
SvaraRaderaHär är föresten min promenad (början av den) från jobbet, jag älskar att gå den i vinterväder, får endorfinkick av det!
Johanna, jag tänker mest att jag inte frös så mycket då, och framför allt tänker jag på att vad jag än hade på fötterna så nog stod jag på benen, nu halkar jag omkring hela tiden, sorglig utveckling :)
SvaraRaderaHärligt med morgonpromenader - jag återkommer om det när snön smält undan!