Ikväll i Hoi An var det en kväll att vörda sina förfäder. Överallt utanför de små butikerna längs gatan där vi bor ställde butiksinnehavarna ut små bord lastade med frukt och ris. Annars finns små tempelplatser inne i butikerna. De tände rökelse och stod en stund med rökelsen som om de begrundade släktens närvaro. Jag tycker det är så fint med den nära kontakten med familjen. Själv brukar jag i alla kyrkor eller heliga byggnader jag går in i tända ljus eller rökelse för mina älskade döda föräldrar som må vara borta sedan länge men lever så intensivt i mitt minne och sinne. Jag tycker mycket om detta sätt att minneshålla tidigare generationer. Jag brukar fnissa lite åt vad min ickereligiöse fader skulle tycka om att bli ihågkommen i allt från grekisk ortodoxa, katolska kyrkor eller buddistiska tempel. Men jag tror inte han tar illa upp utan gillar att jag liksom håller honom vid liv i mitt minne.
Jag får för mig att det är lättare att komma nära sina avlidna när man är borta. Hemma lämnas inga tomrum där de kan rymmas. Du skriver så vänligt och varmt om Vietnam att jag känner mig lite närvarande. I tanken.
SvaraRaderaEva, så fint skrivet! Ulla
SvaraRaderaEva jag tror verkligen att avståndet ger perspektiv som gör att man kommer närmare. Sedan har man ju tid att tänka också och bottna i sina känslor!
SvaraRaderaKram Ulla!