Jag är litet glad. Det finns många anledningar, Ellen och jag har varit ute på äventyr idag. Men mest är jag glad för att ett manus har börjat leva igen. Det är en historia som är viktig för mig men hur jag än knådat den har den inte velat bli bra. Ändå kan jag inte släppa den. Jag har skrivit om och om igen. Bytt tempus, bytt namn på huvudpersonerna, ändrat från jagform till tredje person och tillbaka igen, men inte har denna deg velat jäsa och bli gräddad till en vacker innehållsrik skapelse.
Så lovade vännen K, att läsa. "
Du vet att jag är en manusslaktare!" sa hon. Det är inte sant, med varsam hand, men omutligt ärligt, har hon pekat på en del problem. Hon har fått mig att se igen och lusten kommer tillbaka.
Tur att man har så kloka vänner!
Härligt, Eva! Hoppas du får till manuset. Själv harvar jag på några, som heller aldrig verkar vilja bli klara. Men rätt vad det är blir de nog det i alla fall.
SvaraRaderaVisst är det märkligt, Victor, hur man ibland måste brottas länge med en historia!
SvaraRaderaVad härligt att ha en sådan vän. Lycka till med fortsättningen!
SvaraRaderaKul Eva att hon fick det att lossna! Alltid bra med andras ögon och nytt perspektiv.
SvaraRaderaEva, nöjet är helt på min sida! Förutom att det var spännande läsning är det också bra för att hålla skrivmusklerna i trim. Att läsa kritiskt är väldigt bra träning!
SvaraRaderaAnneli, ja, den bästa av vänner!
SvaraRaderaAnnika, visst är det kul. Kunde inte sova i natt, grubblade bara på mitt manus.
Karin! Så många tankar som din läsning satte igång....