Så snabbt man vänjer sig vid att det finns familj i lägenheten, att det är liv och rörelse, saker händer, det pratas, vi fikar. Familjeliv.
Så går alla ut och det blir så tyst. Just nu är det så tyst i Barnängen, inte ens måsars skrik som på sommaren, inte tvåans buss, inga ljud från grannarna. Bara tyst. Och kallt. Vi har fortfarande balkongdörren igentejpad den går inte att stänga.
Jag tar min varma mac, jag tar en hög böcker och dagboken. Kryper ner under dunet med Tibetsockorna på fötterna. En kopp kaffe bredvid sängen. Mitt rum är det varmaste. När man har böcker och sin Mac är man aldrig riktigt ensam.
Åh, den där sista meningen "När man har böcker och sin Mac är man aldrig riktigt ensam" borde du ta och tejpa upp nånstans.
SvaraRadera/Macälskaren
Nej, då är man aldrig ensam, Eva. Så sant. Vackert skrivet!
SvaraRaderaHelt rätt men jag hade skrivit - sin bärbara-. Det är helt sant att det känns som om du är på besök när jag sitter i morgonmörkret och läser din fina blogg.
SvaraRadera