Jag inser att allt jag gör nu, detta putsande och flyttande och fejande, detta behov av ordning, av en slags tomhet omkring mig, är vad jag behöver i slutskedet av en bok. Vi är inne på upploppet. Många sidor ligger färdiga, nu är det finputsning där också. För att orka gå in i den texten vill jag ha ro omkring mig, känner ni igen det? Det blir mer och mer så. Antagligen för att jag har möjlighet att ordna det så och därför lyssnar mer på mig själv.
Sen är ju ordning något personligt. "Det är alltid trivsamt hos dig Eva fast det är så stökigt", sa en vän till mig. Då hade jag inför en fest städat i en vecka och tyckte att min lägenhet var nästan ett under av perfektion. Kommentaren sårade mig trots att jag inser att nivån på vad man anser vara städat, nästan ödsligt tomt, är olika för olika människor.
Känner ni också detta behov av ordning i slutskedet av ett skrivprojekt?
Det känns lite som tentamensbeteende. Inför intensivt tentaläsande är det ju vanligt att man putsar fönster och gör rent bakom spisen och allt annat som man annars inte gör. Som om man röjde sig fram till målet, det som egentligen ska göras.
SvaraRaderaEn nyanställd jobbarkompis som skulle träda i tjänst "på riktigt" bar sig lite egendomligt åt tyckte jag innan jag fattade att han bad enligt sin religion. Det är ju också en form av ceremoni och koncentration inför en uppgift. Sedan gäller det att hålla koncentrationen på det man håller på med och se till att man inte blir avbruten.
Precis så är det, Englundskan! Fint uttryck att man röjer vägen fram till målet. Sen gäller det framför allt att jag inte avbryter mig själv när jag väl kommit igång:)
SvaraRaderaEn sak jag känner igen är att jag också blir sårad av kommentarer om att vi har det stökigt. Vilket vi ofta har, förvisso.
SvaraRaderaAnnars tror jag det varierar för mig, beroende på vad det är för texter jag skriver. Jag är också i slutskedet av en bok, en fackbok, och jag är så fokuserad att jag inte bryr mig om stöket. Att städa upp skulle helt enkelt ta för mycket tid från det viktiga som måste göras. Jag går rätt mycket på kraft just nu, och hoppas bara att kraften ska räcka ...
Annorlunda känns det när jag skriver på min skönlitterära text. Jag är inte så van att skriva den typen av texter, men det är en process som kräver så mycket inre känslighet att jag måste ha lugn och ro omkring mig, hela tiden. Det som är runt omkring får inte suga energi - och stökighet suger en hel hel del! "Att röja sig fram till målet", som Englundskan skrev, tycker jag också är en fin formulering.
Inte just i slutskedet men jag kan fastna när som helst och bara se allt som behöver göras och allt som är stökigt och då kan jag inte komma vidare innan jag städat undan. Det är som om man städar hjärnan samtidigt och ger rum åt annat.
SvaraRaderaJa, städning är bra mot prestationsångest och så blir man så glad av att vara duktig ändå. Ja, något blir i alla fall som man vill.
SvaraRaderaKänner igen mig när det gäller nivån på vad som står framme. Jag gillar verkligen att ha mina saker så jag kan se dem.
Ha Ha, det enda jag känner igen är det där att någon säger att man har trivsamt stökigt. Jag har bestämt mig för att lägga märke till ordet trivsamt och sluta bli sårad... Jag är lite stökig men vi skrattar vädligt ofta här hemma och alla känner sig välkommna. Vi skriker aldrig häng upp jackan så fort det säger klick i dörren... Kram på dig
SvaraRadera