Så många världar, så skiftande. Igår läste jag klart den sista briljanta novellen i Chimamanda Ngozi Adichies nya bok som jag även tidigare rekommenderat så varmt, Det där som nästan kväver dig. Hon har en makalös förmåga att skildra en situation så att du känner att du är där. Du dras in i miljöer i Nigeria och bland kvinnor som flyttat från Nigeria till USA. Tvångsmässiga outhärdliga situationer men samtidigt så fängslande och gripande att du läser utan att nästan andas, bländad av språket också. Hennes språk, så distinkt, samtidigt så färgrikt och levande, är fint översatt av Ragnar StrömbergSom avkoppling, sent inatt när jag inte kunde sova, läste jag något helt annat. En bortskämd ynglings väg från Stureplan och elakhet till kärleken och ett annat liv. Den är söt Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Det är en liten bok, lättläst och föga märkvärdig men samtidigt en välskriven och lustfylld skildring av hur han blir förälskad i sin Amanda och på ett för honom själv outgrundligt sätt får denna kvinna, onyanserat skildrad genom förälskade ögon, att älska honom tillbaka.
Visst var det Alex av bröderna Schulman som skrev den fruktansvärda kolumnen om hur äckligt det är med ammande kvinnor på krogen? Eller minns jag fel? Jag avskydde honom länge. En poserande elaking, tom på innehåll, en Stureplansprodukt, tänkte jag. Nu läser jag hans bok och också hans blogg och finner en sökande yngling med många roliga funderingar kring livet. Absolut läsvärd bok. En rolig blogg också.
Men ska han göra så här nu, beskriva sitt liv med skilsmässa, ny kärlek, barnafödande, sin pappa? Eller tänker han gå vidare och skriva något annat? Världen kanske ändå väntar sig mer än egoskildringar av Alex Schulman, han har kapacitet för det, tror jag.
Sedan kan jag ju också fundera länge på hur det kommer sig att vissa personer tränger igenom i media och får ta sådan oproportionerligt stor plats?
Jag har så svårt för honom för att han är så obalanserad. Men det är väl det och kompisarna som gör att han hörs i mediabruset. Jag kan inte tänka mig att han skriver så mycket bättre än alla andra debutanter...
SvaraRaderajag vet Eva, jag kände likadant. Men Elin läste upp några stycken för mig som var småkul så jag läste i natt. Men det är verkligen orättvist med hur media uppmärksammar en så liten smal krets av samma personer hela tiden. Företrädesvis inom media, boende i Stockholm, i trettioårsåldern. Det är sorgligt. Och att begåvas då med förstadagsrecensioner eller liknande för den andra lilla bok man skriver - det saknar proportioner. Likafullt är boken i sin genre trevlig att läsa!
SvaraRaderaHan skriver lättsamt men är mer av en uppradare av händelser än författare. Han verkar dessutom oerhört självcentrerad. Men han har att brås på så vem vet vad han skriver härnäst?
SvaraRaderaAnnika, han är väl en posör och en kåsör. Men boken är nöjsam läsning i sin genre tycker jag. Söker han fördjupning i sitt liv kan det kanske bli intressant? Det vet jag ingenting om men jag vet att tidningarna kommer att bevaka honom tröttsamt mycket.
SvaraRadera