Det är ofattbart att det är 25 år sedan
Olof Palme mördades. Idag tänker jag på honom, denne otroligt engagerade, ja brinnande politiker som slogs för internationell rättvisa, jämlikhet och demokrati. Att intervjua honom var ett äventyr för hans associationer var blixtrande snabba, på bilden nedan hade jag gjort en intervju med honom på tåget mellan Gävle och Stockholm. Som person var han så chosefri. De gånger jag träffade honom var han vänlig och anspråkslös och alltid uppfylld av tankar kring politik. Han gjorde inte som så många andra politiker, höll tal till den han pratade med, utan ställde också genuint intresserade frågor. Som när han viftade undan den svarta regeringslimousinen i Paris när han var där på besök som utbildningsminister. I stället hoppade han glatt pratande in i framsätet på vår skamfilade lilla bil utan baksäte (jo han fick sitta i framsätet förstås, där det fanns ett säte). Vi var på väg till en lunch hos Roland Dumas som då var en av våra vänner, där skulle Mitterrand och Palme mötas för första gången. Nu är Mitterrand död, Olof Palme likaså och Dumas skandaliserad efter skandalerna kring mutbrott i oljebolaget Elf. Men den här bilden togs före skandalernas tid under ett hoppfullt sextiotal. Bengt af Geijerstam tog bilden och jag är den vildsint långhåriga på bilden.
Jag saknar Olof Palmes röst i den internationella debatten idag. Jag glömmer aldrig hans tal efter USAs bestialiska bombningar av Hanoi. Jag saknar hans entusiasm i politiken och hans förmåga att formulera ideologiska alternativ för ett samhälle som vi drömde skulle se annorlunda ut än det hårda samhälle vi ser idag. Jag har aldrig mött en politiker som kunnat mäta sig med hans förmåga att entusiasmera och engagera.
En
röd ros till honom i mina tankar.
Jag instämmer Eva, jag ger honom också en röd ros. Vad fint du skriver om honom.
SvaraRaderaUnder sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången "Vänd dej inte om", från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
SvaraRaderaUnder sommarturnén 2005 när jag hörde "Vänd dej inte om" blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången - som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru - till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan "Vart tog du vägen sen?" ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan ? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket ?
Vilka varma ord du skriver om Olof Palme!
SvaraRaderaBidrar också med en röd tankeros.
Mm, vad fint du skriver och vilken sorglig dag det på många sätt var den där dagen för 25 år sedan. Kram
SvaraRaderaJane, det var en sådan brytpunkt i vårt samhälle, detta mord. Jag lyssnar på en så intressant sändning i radio nu om Olof Palme och är glad att man inte bara talar om mordet utan också om vem han var och vad han stod för.
SvaraRaderaJenny, det var verkligen en sorglig dag, vi var så chockade och i mitt hem grät alla
P, många rosor idag, många varma ord!
Anonymous, det var en intressant analys, tack för att du delar dina tankar om detta med oss. Så långt vi idag är ifrån sextiotalets optimism och framtidstro.
Overkligt är det ord som jag lever med när jag tänker tillbaka på den natten. Du skriver så passionerat och bra om en tid som falnade.
SvaraRaderaImponerad blir jag på dina ord och det liv du levt! Själv var jag 13 år när Palme blev skjuten och minns att det var jag som först berättade för mamma och pappa, efter att ha sätt morgonnyheterna på tv. Jag minns att pappa blev irriterad och tyckte inte jag skulle skoja om sådant! Det var jobbigt att se hur skakade de blev efter att de sett nyheterna. Man insåg genast att något hade förändrats i samhället.
SvaraRaderaOverkligt är det, Eva Granne. Men jag vill tro att den tiden med passion kommer tillbaka.
SvaraRaderaJenny, den natten blev vi skakade och det var många som inte kunde tro att det var sant, precis som din pappa. Jag är glad att kunna berätta saker från mitt liv, när man är mitt uppe i händelserna är det ju så självklart, när man minns tillbaka är det roliga minnesbilder som poppar upp!