Vem är man egentligen, funderar jag efter en förmiddag med Milton. Han pratar jättebra nu, vi bläddrar i fotoalbum och han vet namnen på alla han känner. Envist håller han fast vid att jag är mormor hur mycket hans pappa än försöker få honom att säga farmor. Men han har bestämt sig, momo, det är jag.
På morgonen ligger vi i sängen och tittar på bilderna på min iPhone. De flesta av mina bilder är Miltonbilder. När jag pekar på den lille killen på bilderna och säger: Och vem är det? Då svarar han:
Du.
Är det inte en underbar barnlogik? Klart jag pekar på bilderna och säger: Och där är du, Milton. Vi frågar: Vad vill du ha.
Nu tror han att Du, det är han, Milton.
Jag har blivit ett Du. Jag är Du. Fint att begrunda tycker jag.
Tänk om vi alla hade den insikten att Jag faktiskt också är Du, att vi delar liv, ansvar, kärlek. Vi är alla varandras Du.
Min son kallade oss för mamma (jag ) och mamman (maken).
SvaraRaderaNån sorts jämställd logik?
Vilken härlig reflektion!
SvaraRaderaVi är alla varandras du...å så fint!
SvaraRaderaFint! Kram
SvaraRaderaBarn är fantastiska med att hitta logik innan de överhuvudtaget kan prata. Mitt äldsta barnbarn, nu 17, som jag fick rå om en vecka i taget (då jag var ung o stark) pekade på spisen o sa "koka" då han var hungrig.
SvaraRaderaMitt yngsta barnbarn och de andra också förresten har jag sagt: "Vad heter mormors älskling"" Svaret kommer som ett skott.
trevlig helg i värmen
Vilken klok liten Milton-man!
SvaraRadera