Att göra inte bara det nödvändiga

Det härliga med ölivet är inte bara att göra det nödvändiga med skötseln utan också det andra. Just nu gräver vi fram och "avmossar" en rad stenar som ligger längs en av gångarna upp till huset.
"Mina fötter minns att det låg stenar här, jag vet precis hur jag sprang", sa sonen en dag. Jag tittar på stigen, inte en skymt av någon sten. Jag minns knappt. Men sonen börjar gräva och där kommer de fram, stenarna som någon för länge sedan så omsorgsfullt lagt längs med stigen. Vi gräver och pillar mossa och sköljer för att få fram dem. Det är fint.
Vi återtar stigen och den irritation som ligger i mig över en ogin granne som går med måttband längs tomtgränsen, längs stigen och låter sin häck växa hög just där jag har havsutsikten, den lägger sig. Jag har ju stigen där, stenarna. Jag vet att de gamla som lade stenarna där brukade sitta på sin veranda, det som nu är Ellens rum, där jag skriver, och se ut över havet. Jag ser en ful hassel. Men jag har en vackert kantad grön stig. Det är den jag fokuserar på.