Eva med äppelröda stresskinder

Stod på bryggan i morse klockan sex och väntade på tidigaste båten. Det var jag och två svanar. På morgnarna i juli är det många som pendlar. Nu var det bara jag som klev på den stora båten på min lilla brygga och steg av vid Slussen, en form av båtliv jag älskar.

Det var flera viktiga beslut att fatta idag, papper att skriva på. Jag blev alldeles stressad av att så många bollar var i luften samtidigt.  Kände också att så var mitt liv förr, ständigt bollar att fånga, beslut att fatta. Nu är det stillsammare, framför allt för att besluten är mer mina egna. Hur ska jag beskriva ett skeende? Vad heter den här personen i en ny bok jag skriver? Jag går omkring i min egen värld på ett helt annat sätt än förut och jag trivs med det. Jag gör det jag alltid gjort, drömmer och fantiserar. Men så bultar verkligheten på, konflikter, ledningar som ska grävas ner, beslut att fatta, ord som sårar, det är mycket ibland. Jag såg ut som ett juläpple när jag såg mig i spegeln, stressröda kinder.
Nu är jag ute på ön igen. Fint. Men jag saknar så ljudet av Miltons små glada fötter mot golvet och hans röst.